beröm och fina ord...

Tänk att det ska vara så svårt att finna sig själv och kunna veta vad man är bra på? Och när man väl är bra på något så kan man inte ens acceptera andras beröm och de fina ord som andra säger.

Igår var sista dagen på jobbet. Jobbet där jag trivts så bra nu i tre somrar. Jag har lärt känna fina människor, utvecklats som människa och kollega, tagit ansvar och lärt mig hur mycket som helst om livet och världen, inte minst hur mänskliga relationer ser ut och formas. Det som jag lärt mig och och som fått mig att växa går inte att beskriva i ord, men jag är så tacksam att min chef gav min chansen trots dåliga referenser sen tidigare. Att hon ändå gick på sin magkänsla och välkomnade mig till sommarjobbet för tre år sedan har verkligen betytt mycket.

Så igår skulle jag säga hej då. Krama alla, lämna nycklar och ha sista utvärdering. Min chef talar om ansvarstagande och stor utveckling, om hur jag mognat och blivit en i arbetslaget. Att jag verkligen tagit till mig ny kunskap och visat förmåga att både att praktiskt kunna utföra det vårdande arbetet som vi gör och visa medkänsla och empati för omsorgstagare och anhöriga. Jag sitter som ett frågetecken framför henne. Vem pratar hon om?! Har jag missat något?

På vägen hem börjar jag gråta. Tänk vad mycket det finns i livet som jag kan. Som jag har lärt mig. Titta vad mycket jag klarar av. Jag som för fem år sedan inte kunde klara ens den enklaste vardag. Som fick ta hjälp av mediciner och sjukvård för att kunna äta, leva och andas. Jag som var så livrädd för att bli vuxen, för att växa, för att finnas och för att gå vidare. Här är jag nu. Ibland reflekterar jag över vad jag gör, vad jag äter, om jag rör mig tillräckligt, om jag är bra nog. Ibland kommer ångesten tillbaka, för någon sekund. Ibland blir jag rädd. Sen hanterar jag det, tar itu med rädslan. Tänker på allt jag är och allt jag lärt mig. Sen går jag vidare.

Snart är jag vuxen. Alltså, lite mer på riktigt. Så känns det. Som om livet snart ska börja och jag kommer att komma ifatt alla som passerade förbi mig i livet. Alla som jag läste med i gymnasiet, alla dem som jag började läsa med på universitetet, alla som har hus och barn och jobb och som liksom redan är där, där framme där jag skulle vara.

Nu är det på riktigt. Det är min älskling och jag, det är livet och framtiden och den ska jag inte slösa bort hur mycket åt helvete det än skulle kunna gå. Det finns inget alternativ som är bättre än att satsa fullt ut nu. Hur tänkte jag egentligen, när jag kröp ihop i en liten hög och sov dagar i sträck, när jag slutade äta och sprang mil för att glömma bort att jag fanns. Hur tänkte jag mig att framtiden skulle bli? Vad var det för slags lösning, att liksom inte finnas alls?

Jag kom hem igår och grät. Kanske var det för att jag var stolt och glad, eller för att jag inte visste hur jag skulle reagera. Kanske var det utmattning och förvirring, eller kanske var det bara jag. Jag vet nu, såhär i efterhand att det var mig chefen pratade om, och pratade till. Jag är den personen som hon beskrev, hon är jag. Det är så häftigt.

Det här med att fråga en vuxen

Jag vet att jag skrivit om detta innan några gånger, fast kanske ur en annan vinkel,
det här med att vara vuxen, eller agera som en vuxen, eller rådfråga andra vuxna.
Det stämmer verkligen inte att vuxna människor beter sig bättre än barn, att vuxna kan umgås och respektera varandra eller att vuxna har koll på vad som gäller. Det stämmer inte alls.
När jag var liten så var vuxna som gudar. Man frågade någon vuxen så fick men ett exakt svar, det rätta svaret! Om något var fel, om jag hade ont, om någon var elak, så skulle jag prata med en vuxen, och allt skulle ordna sig.

Nu ska jag själv vara vuxen, och jag är rätt säker på att jag vaken är någon gud eller en allvetande, genomgod person som kommer läka alla sår. Det är väl inte så svårt att inse det. Problemet är att det finns vuxna som tror att de är gud, att de alltid vet bäst och att det skulle ha skett någon slags magisk förändring när de fyllde 18 och då blev de plötsligt supervuxna, men kraften att förändra hela världen.

Är det något som gör att jag verkligen vill krypa under täcket igen och bara drömma bort livet är det just tanken på dessa människor. Människor som dömer och dömer ut, som pekar med hela handen utan att veta något som helst om människan de talar med eller om.

Ett sånt exempel är de gånger då jag är på en främmande brukshund-kurs eller tävling själv med min hund. Då kommer alltid någon äldre herre fram och ska "förklara" för mig att "detta är en tävling" eller "om jag undrar något så kan jag bara säga till". Som om jag vore 14 år och skulle ut på äventyr utan föräldrarna första gången. Alla andra på klubben får ett handslag eller en nick som hej, men hon den blonda tjejen med den stora lockiga hunden, henne måste vi nog ta hand om, för hon vet nog ingenting om hund eller träning(stackars tjej!?).

Ett annat exempel är då man vill ha hjälp med ett problem i en affär. Precis samma sak! Den där "tycka synd om minen" och så ett slags överdrivet enkelt språk där de tydligt förklarar exakt vad saker är och hur de fungerar.

Det mest irriterande exemplet är ändå universitetet där jag så många gånger blivit illa behandlad av dessa vuxna "lärare" med fina titlar. Ett av skräckexemplen var när någon påstod att jag inte gjort min salstenta första terminen, och jag förnedrande fick ta med mig tentan till institutionen och analysera att min lärare verkligen själv skrivit under och rättat. Ja, det var ju hennes handstil... Har så många såna tillfällen då de dragit alla studenter över en kant och jag blir behandlad som en stökig högstadiestudent. Jag är 25 år nu, jag är nog en av dem på campus som dricker minst, pluggar mest, tar mitt yrke på fullaste allvar och verkligen aldrig skulle sabba hela mitt yrkesliv på grund av alkohol eller fuskande på tentor!

Nu sist blev jag ombedd att som "vuxenstudent" själv ta ansvar och hitta grupp till grupparbetet efter som jag inte ansträngt mig. VAD vet lärarna om det? Jag har försökt att leta grupp sen kursen startade, men jag känner ingen och eftersom de flesta andra i kursen antingen bor utanför Växjö eller är dem på campus som hänger ihop på Sivans varje vecka. Därför så känns chansen rätt så liten att de skulle vilja ha med mig i sin grupp istället för sina vänner. Jag kan inte ens klandra dem för det!

Jag säger bara att vuxna ska skita i att gissa och sen svara, de ska skita i att tro något om mig och sedan sätta mig på plats. Nästa gång någon säger att du ska fråga en vuxen -fråga dig själv istället.

Spöken och mönster

Senaste månaden har jag verkligen inte känt mig pigg på någonting.
Det är svårt att erkänna eftersom jag fortfarande känner att jag "måste må bra nu!"
Efter att haft depression och ätstörning, fått AD/HD diagnos, sabbat ett halvår med ett destruktivt förhållande, jobbat som en idiot för att komma igen, sluta med mediciner (utom AD/HD medicinen förstås), så är det lite förbjudet att må dåligt igen.
Talar med dietisten som säger att alla mår dåligt ibland. Nej! Inte jag! Jag mår bra jämt, titta vad bra jag mår!

Men nej, jag mår inte så super bra just nu. Det finns fortfarande vissa spöken i min hjärna som inte riktigt försvinner, och det blir extra svårt när de dagliga mönster och rutiner som jag är van vid rubbas.

Jag mår så dåligt av att kliva upp senare än klockan åtta, jag kan bara inte hjälpa det. Att ta sovmorgon är på ett sätt självdestruktivt för mig, jag blir arg på mig själv för att jag slösar bort min tid, för att jag inte gör något vettigt. Att inte äta rätt till frukost är också hemskt, speciellt på vardagar då jag ska iväg till föreläsning eller jobb. Det ska vara en portion havregrynsgröt, ett glas juice (eller annat som finns hemma) och medicinen. Varken mer eller mindre.

Dagarna ska också innehålla rörelse. Det ska inte vara en stillasittande Malin hela dagarna. Elvis och jag ska ut på en konstruktiv promenad, han ska vara glad och jag ska ha varit ute och det ska kännas att jag rört på mig.

Den senaste månaden har det inte varit så. Jag har inte kunnat träna. Dels har jag varit förkyld och haft ont, och dels har jag varit så trött att jag knappt tagit mig ut genom dörren. Elvis har varit skadad och det har gjort mig ännu mer stillasittande och nere. Csn har strulat igen. Det har varit intyg hit och dit och jobbiga telefonsamtal, mail och en massa strul. det har varit oregelbundna dagar, men mycket tider att passa. Det har bara inte varit min månad.

Därför välkomnar jag maj månad med glädje nu när den kommer! Jag hoppas att det blir lättare att ta sig upp på morgnarna, att Elvis blir frisk, att jag slutar ha ont. Jag hoppas att det ska rulla på nu med alla praktiska saker så att jag kan fokusera på plugg, hälsa och jobb.

Så småningom hoppas jag också att pressen och spökena ska släppa taget, att det ska bli okej för mig att må dåligt ibland. Att det ska räknas som att "ha gjort något vettigt" när jag sett på film och pratat med vänner, eller läst en bok i solen för att jag kände för det. Än är det kanske långt dit, men en dag blir det säkert så.

Delar med mig av en mycket gammal text som jag skrev när jag var mitt i eländet, och sänder en tanke till er som är bland spöken och onda mönster idag. Det blir bättre!

"Vaknar för tidigt även denna morgon,
jag vet att vi talar om livet,
fast vi inte vågar nämna det vid namn.
Jag vet att vi borde leva nu,
men det är bara du som verkar kunna göra det.
Vaknar.
Ont i magen.
Tänker på allt som de har sagt,
och på allt jag aldrig sa.
Jag är för mycket mig.

Går nedför trappan,
försöker tvätta bort all synd i mitt ansikte,
all ångest från min kropp,
försöker bli ren.
Allt det onda sitter kvar.

Inte ens klockan är vaken,
gryningen behåller sin tystnad.
Allt är tyst.
Men knappast tryggt."

Dålig dag

idag har jag en sån fruktansvärt dålig dag...
Har haft ångest i flera dagar, speciellt när jag ska somna.
Jag lyckas inte sätta fingret på vad det är som oroar mig eller som jag tänker på.
Jag får inte tag i känslan.
Jag vet att jag valt rätt utbildning och rätt yrke. Trivs så bra bland barnen på förskolan och känner att jag gör skillnad. Att det kan prata med mig och att det fungerar bra i de flesta situationer. Jag vet att skolan går okej nu, allt är fixat som ska vara fixat, jag har bara en och en halv termin kvar, sen är jag färdig.
Jag längtar till flytten, till större möjligheter och till en ny början.
Jag vet inte vad det är, men min själ är orolig och det gör att jag inte helt fungerar, fast jag så gärna vill.

Jag tänker på mormor, på att jag saknar henne. Jag tänker på Elvis och på hur han inte längre är liten. jag tänker på att jag är vuxen nu, och på hur det aldrig mer blir som förut. Jag känner inte igen mig själv och känslan som jag har.

Och idag har jag inte orkat tänka alls.

Jag hoppas det blir bättre snart... Jag ger i alla fall inte efter för känslan utan stannar kvar ändå... och gör det jag ska...

Dietist och människor

På väg till dietisten är det alltid lite nervöst, inte för att jag tycker det är jobbigt att prata mat med snälla Elin, utan för att lokalerna känns jobbiga och skapar en massa tankar som jag trodde att jag hade glömt. Mötte Lisa också, delade känslor att träffa henne igen. Skäms inför vem jag var, samtidigt som jag också inser att jag kanske borde avsluta det som finns kvar i form av tankar och känslor kring det vi pratade om. Tror hon att jag är en dålig människa? Förstår hon att jag kan förändras? Någon vet allt om mig om den jag var och det är en pinsam historia som hon bär på och som jag måste minnas när jag ser henne. Vet hon hur lurad jag blev? Förstod hon hela tiden, men fick inte lägga sig i? Jag antar att jag känner ilska över att hon inte hindrade mig, fast det inte var hennes jobb att göra det.

Inne hos Elin talar vi om mat och näring. Igår talade vi om mat i ett större perspektiv, vad har vi mat till? vad innehåller maten vi äter?
Jag funderade på vegetarisk mat, vad man kan ersätta kött med på tallriksmodellen och hur jag ska ta steget att våga testa mer ny mat.
Jag vet inte varför det känner att det är jobbigt än, att äta det som andra har lagat, att äta sånt som jag inte är van vid. Jag tror att det beror på att jag inte kan skillnaden på vad jag tycker om, och vad jag äter för att jag ska äta det.
det är nyttigt för mig att tänka på mat, på ett annat sätt än jag alltid gör.

Frågade också om hur man gör för att kunna stå för vad man äter och hur man äter. Blir så ledsen över folk som ska "påpeka" att jag äter så ofta. Blir också väldigt ledsen över folk som berättar att jag borde "testa att äta såhär, det funkar så bra!" Alla dessa "tips" handlar ju om att kategorisera maten och plocka bort vissa delar och lägga till andra. Precis det jag inte behöver, och helt ärligt så klarar jag inte riktigt av att tala om sånt än.

Får förklarat för mig att detta sätt som jag äter är det som rekommenderas av hälsoinstitut och livsmedelsverk över i stort sätt hela världen. Jag mår bra av det, och det är gjort för att kunna hållas under hela livet. Så fort man utesluter någon av delarna i kostcirkeln, så får kroppen kompensera för detta, ibland på sätt som gör att funktioner i kroppen försämras. Ett sug efter det som kroppen saknar skapas också, vilket gör att så fort man får tag i det förbjudna och äter det, så "samlar" kroppen på sig.

Jag äter rätt, på rätt sätt, på rätt tider. Jag önskar bara att alla kunde förstå hur det känns, att bli "informerad" om vad jag borde testa.

Jag tror jag testat färdigt. Jag hamnade på sjukhus, jag mådde dåligt i flera år, jag gick upp och ner i vikt som en jojo. Jag tror jag testat färdigt.