Stark

Jag är stark.
Ibland får jag höra det. Att jag är stark.
För några dagar sen puttade jag en dams bil från bensintanken till pizzerian. Hennes bil hade stannat och hon ville flytta den så den inte stod i vägen för någon annan medan hon väntade på hjälp. Jag puttade den själv, visserligen bara 10 meter max, men ändå. Jag är ganska stark. Rent fysiskt. Ibland är jag ganska stark i psyket med. Jag kan hantera andras känslor, andras ilska och andras frustration. Norah kan skrika hysteriskt utan att jag blir irriterad. Jag störs inte ofta av andras idioti, jag kan kontrollera mig i de flesta situationer trots nervositet och stor irritation. Jag är ganska stark. Oftast. Men nu vill jag skriva om en situation, en fråga där jag är svag. Eller nej, inte bara svag, utan maktlös, ynklig och nedbruten. En situation, en fråga där jag egentligen behöver hjälp. Men är för feg för att be om det. Jag har funderat länge på att skriva detta blogginlägget, men var kanske rädd att folk skulle läsa det och se på mig annorlunda. Som mindre stark.

Nu bara skriver jag.

Det börjar med en obeskrivlig känsla. Oftast på kvällen, natten. Ibland mitt på dagen. Ibland plötsligt och ibland smygande. Där kommer den. Döden. Tiden. Paniken. Jag blir kall, känner mig illamående, får plötsligt svårt att andas. Jag tänker på de som dött och på hur jag en gång ska dö. Tänker på att vi en dag inte kommer finnas, och på vad som "är" då. Är jag ens någonstans. Känner jag? Möter jag de som jag en gång älskat och som gått bort innan mig? Hur kan jag finnas nu och sen en dag plötsligt inte finnas mer?
Här är jag. Svag och ynklig. Rädd och panikslagen. Ångesten kryper fram, tar över hela min kropp, hela min hjärna och alla känslor bara fylls ut av denna ångest som inte går att bota. Som svaga lilla jag inte har en chans mot. Älskling säger "tänk när vi blir gamla och..." Sen hör jag inte mer av de meningen. Plötsligt drar min hjärna en direkt koppling från mitt älskade "nu" till ett mörkt "inte alls". Jag kan inte längre prata om tid, inte prata om döden på riktigt, jag inser plötsligt att vissa ord är helt förbjudna för mig, i mitt liv. När de dyker upp så svartnar allt. Det kan vara vad som helt som triggar känslan att krypa fram, allt från ordet döden, till sjukdomar, samtal om framtiden, samtal om förr. Allt som har med tid, död och avslut att göra skapar en känsla av hopplöshet som triggar ångesten till max. Jag försöker dölja det, och jag tror jag gör det väl. Säger fraser som "det är ju en naturlig del av livet" eller "hon har i alla fall haft en långt och bra liv". Men egentligen vill jag bara springa. Gråta: Krypa upp i någons famn. Be dem rädda mig. Förut, har jag alltid kunnat bli räddad. Ingen kommer kunna rädda mig nu. Och jag skäms. Jag hör om ebola på nyheterna och skäms så oerhört över mina tankar. För jag vet att jag borde tänka "vad hemskt, vi måste hjälpa dem" men jag tänker bara "Gode gud låt det inte drabba mig och min familj!" Rädslan hindrar mig från att leva som vanligt, hindrar mig från att våga känna, hindrar och förstör samtal och tankar som kunde blivit något helt annat än just rädsla.

Jag har jobbat inom vården. Sett människor sakta tyna bort, eller plötsligt bara försvinna. Jag har jobbat palliativt och jag har stöttat anhöriga. Jag fixade det då en gång. Nu skulle jag nog inte fixa det alls. Och jag säger till barnen på förskolan att alla dör. Att man inte finns mer och att det är okej. Men jag tycker inte alls det är okej. Jag vill finnas. Jag vill att ni alla ska finnas. Jag vill upphäva den största naturlag som finns. Jag vill rädda världen. Jag inser att det är en kamp jag kommer att förlora,

Mitt i allt detta finns någon slags skev tro som kanske blivit mer tydlig sen Norah kom. För jag vill att hon ska växa upp och tro på något. Inte nödvändigtvis det som jag tror på. Men något. Jag tänker jag att den som inte tror är svag, sen inser jag att den tro jag faktiskt har, som oftast känns stark (och som jag kan stå för (om du frågar) men inte blottar om ingen undrar), inte hjälper mig i detta. Jag är lika svag i min dödsångest som jag är stark i min övertygelse om att det finns något större än oss, vad det än må vara.

Jag måste hantera detta. Jag vet inte hur. Kanske är detta inlägget första steget. Jag önskar att jag kunde vara stark och göra som med den gamla damens bil. Putta undan ångesten och denna obeskrivliga rädsla, bara en liten, liten bit. Så den inte står i vägen för allt annat...

Det som är livet

Det är med blandade känslor allt händer, både hemma och ute på äventyr. På något sätt närmar sig hösten och vintern med skräckblandad förtjusning. Jag kurar bitvis ihop mig med en bok, Norah sovandes bredvid mig. Elin pysslandes med sitt. Det är en lugn och mysig känsla som gör mig varm och lycklig. Men bitvis hugger det liksom till och tankarna snurrar.

Igår var jag i stallet. Jag körde upp den krokiga vägen och trots lite dimma kom jag på mig själv med att leta efter den bruna lilla punkt man brukar se så snart man svängt förbi det första stallet och huset där hemtjänsten alltid svänger in. Insåg ganska snabbt att det inte fanns en brun prick uppe på kullen som när man kommer närmre blir till en fin, lurvig och gosig islandshäst. Nä, han finns inte mer. Efter några tårar tog jag mig samman och körde upp. Hälsade på nya hästen och på Skolli som ju ska bli min partner ute i skogarna nu. Något märkliga känslor infinner sig när man är sådär ledsen och lättad, glad och spänd på samma gång. På hemvägen gråter jag en skvätt till och tänker på Askur, på livet och på allt som ingår i det.

Förra helgen var jag på möhippa. Norah fick umgås med mormor och morfar i Småland en hel del. Hon trivs bra där, jag med. Ibland blir jag nästan tokig när jag tänker på hur fin Norah är och på hur lyckligt lottade vi är som har fått henne. Bitvis när jag går hemma om dagarna är jag som i ett lyckorus över att hon är här, att hon är vår, att hon är frisk och glad och att allt är okej. Bitvis kommer också andra tankar. Jag undrar hur de har det på jobbet. Hur det gått för alla barn som bytt avdelning. Hur det gått med inskolningarna och hur mina fina kollegor har det. Jag tänker på hur livet såg ut innan och på hur det förändrats nu. Jag kan ibland sakna det andra livet. Sakna att sova en hel natt, ha sovmorgon, ge mig ut sådär spontant på stan eller i skogen. Sakna att kunna skita i all för ett tag och bara vara jag, själv. Oftast försvinner tanken snabbt. Vad vore jag nu, utan henne?

Det är detta som är livet. Att hon finns nu, just nu. Att Askur inte längre finns, fast han fanns bara för en vecka sen. Att jag aldrig får träffa honom, eller Marabou, eller ens mormor någonsin mer, i alla fall inte förrän vi möts i någon slags himmel en dag. Men jag kommer möta så många andra att älska (eller inte). Jag kommer förhoppningsvis bära fler barn, möta fler förskolebarn, träffa fler kollegor, vänner och bekanta. Jag kommer förlora fler nära och kära med tiden, och även om det gör mig panikslagen och förtvivlad så förstår jag (någonstans längst in i mitt omedvetna) att det är det som är livet.

Långt, långt fram i tiden, kanske Norah sitter just såhär. Hon kanske har förlorat en kärlek, en vän eller till och med en mamma. Förhoppningsvis har vi då lärt henne så pass mycket att hon också vet. Att det är det nya som föds och det gamla som dör, som är livet.