Ett inlägg om mig

Nu är det sommar.
Jag har varit föräldraledig i tre år, med några få månaders undantag.
Det har varit annorlunda och roligt, men samtidigt har det förändrat mig som person för alltid.
Jag antar att jag har insett vad jag har och inte, och att det jag trodde fanns kanske inte är sanning.

Jag känner på något sätt fortfarande att jag kämpar varje dag. Så har jag känt nästan hela mitt liv, att jag kämpar.
Jag antar att många vuxna personer inte har den typen av verklighet, kanske är det därför jag har så svårt att relatera till dem och de till mig.
För jag kan bli så trött… Så trött på folk som har värderingar som de inte står för. Så trött på personer som säger en sak och menar en annan.
På folk som berättar om sitt tragiska liv utan att ta hänsyn till att andra levt på precis samma sätt.

Sen vi fick barn har jag blivit en annan människa. Det är inget jag skäms för och inget jag ångrar.
Jag kan ibland tycka att det är tungt att jag har fått ta vissa konsekvenser som jag inte räknat med såklart,
men jag tycker det är alla föräldrars ansvar, eller i alla fall alla föräldrars mening att man ska förändras.

Jag känner ofta att jag blir så jäkla missförstådd. Att jag/vi blir bortvalda. För visst är det enklare att välja personer som kanske är flexiblare.
Visst kan det vara lättare att välja personer som inte alltid säger vad de tycker. Som inte har så fasta rutiner och tider att gå efter.
Personer som kan umgås på kvällar och vara uppe sent på helgerna med att glas vin i handen.

Jag lider av migrän. Det har jag gjort sen jag var ung, så det är ingen nyhet. Jag har kvar den formen av migrän som brukar kallas barnmigrän eller bukmigrän.
Detta innebär att jag, när ett anfall kommer får mag/kräksjuka. Inte ont i huvudet och kräkas en gång, utan magsjuka med smärta i huvud, nacke, axlar, rygg och leder.
Detta gör att jag är något frånvarande och spänd innan ett anfall och ofta förvirrad, svag och mycket trött upp till 5 dygn efter ett anfall.
På grund av att fina N inte sover på nätterna samt att lilla D ju ännu inte sover hela nätter så är det svårt att tillgodose det sömnbehov som jag egentligen skulle behöva för att hjärna och kropp ska reparera sig fullt ut. Detta har också gjort att jag fått många symptom på utmattning. Jag minns dåligt det folk säger till mig, blandar ihop namn, tider och dagar och har också ständigt dåligt samvete för att jag inte orkar allt jag vill.

Jag märker mer och mer att jag glider ifrån intressen, aktiviteter och vänner. Jag märker att det blir svårare att ”förstå” sig på mig. Men jag vill fortfarande vara med.

Innan jag fick barn var det också lättare att hänga med utan att vara överens om allt. Man kunde liksom bortse mer av vad andra hade för sig, gå undan om man ogillade något.
Nu när barnen nästan alltid är med, så är det mycket svårare. För även om jag kan ignorera att någon säger/gör något som jag ogillar, så vet jag att mina barn suger i sig som svampar. Allt omgivningen ger dem, kommer de att undra över sen. Och lilla N är inte sen med att fråga. Varför röker man? Varför sa hon så? Varför skrek dem? Varför är det så otäckt på tv? Varför får hon göra så för sin mamma? Varför får jag inte sitta med mobilen när hen får det?
Allt, allt, allt, ska bollas med och ifrågasättas. För att så fungerar barn, såklart. Ska man lära sig något så måste det ifrågasättas. Dock är det inte alltid så lätt, eller lämpligt att ta dessa diskussioner på plats. Inte heller så enkelt med tanke på att N:s affektreglering är väldigt dålig och vi ofta då får lämna aktiviteten för dagen efter att hon eventuellt inte fått sin vilja igenom, eller fått det svaret hon vill ha. Det är svårt.

Jag har inte alltid rätt. Absolut inte. Det är nog ofta där jag blir missförstådd. Jag har inte alltid rätt. Inte ni heller. Men det jag/vi gör för vår familj och för våra barn är rätt för oss. Det kan också vara så att det är bra för miljön, bra för barnens framtid, bra för vår ekonomi, eller bra för barnens välmående. Men jag skulle aldrig någonsin pracka på andra våra värderingar som om de vore de enda rätta. Frågar man mig däremot, så kommer jag berätta om varför vi resonerar på det sätt vi gör.

Innan man har varit utan en hel natts sömn i tre års tid (utan några få undantag), så kan man inte säga att man förstår. Innan man haft migrän som är så kraftig att man inte kan ta sig från sängen till toaletten själv så kan man inte säga att man förstår. Innan man varit så trött att man tappat bort sin mobil, för att sekunden senare inse att man faktiskt fortfarande håller den i handen, så kan man inte förstå. Likväl så förstår jag mig inte alltid på er.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägget. Det är bara ett sätt att förklara för er hur jag har det just nu. Jag vill bara försöka få fram att det finns en tanke och ett hjärta bakom den yta ni ser. Jag vill få fram att jag har slutat berätta när någon frågar eftersom jag vet att det är obekvämt och besvärligt att höra på. Jag vill bara berätta att om man anstränger sig lite så är jag en ganska trevlig människa att vara runt.
Jag vill också säga att mina barn är fantastiska. Jag älskar dem till jordens mitt och tillbaka. De gör sitt bästa, är smarta och framåt, lär sig mer och mer för varje dag och skapar all glädje jag behöver för att finnas till. Jag kommer aldrig att lägga ner mina värderingar eller rubba det jag tror på, för allt jag gör och allt jag är, är för dem. Kanske är det min största svaghet. Att inget annat är värt något… För jag orkar inte längre ta in saker som inte har betydelse för min familj. Jag sätter aldrig N framför plattan för att diskutera något helt oviktigt i ett hörn av soffan. Jag vägrar att missa första gången D säger ett nytt ord, bara för att jag kollat på mobilen eller varit iväg på annat. Jag har inte det behovet, och det verkar fortfarande, efter tre år vara svårt för de flesta att förstå…

All kärlek till er

Jag vill skriva om mina barn...

Hur skriver jag om mina barn så att ni förstår? Allt som hänt de senaste åren är så overkligt och så fantastiskt. För tre år sen, var jag nygift och vi hade gjort några misslyckade försök att bli med barn. Nu sitter jag här med två underbara ungar. Norah är så stor och duktigt. Hon kan allt i hela välden själv och blir jättearg när hon får minsta lilla motgång. Hon pratar oavbrutet, leker galna lekar och ger de varmaste av kramar. Sen lillebror kom har hon inte sagt ett ont ord om honom. Trots att han skrek sig igenom sina två första månader och forfarande kan skrika på kvällarna så det ekar i lägenheten. Förra veckan började hon på förskolan. Min lilla tjej på förskola. Jag vill och vill inte. Helst vill jag bara stanna tiden och ha henne hos mig jämt. Men hon vill ut och framåt och jag måste hänga med.

Och så Dylan. När han kom, snabbt och intensivt blev allt lika chockartat och dimmigt som när Norah föddes. Jag gick ifrån min absolut värsta stund i livet under de där sekunderna då barnmorskan sa "Nu måste han ut!!" till total lycka. Han var lika vacker som sin syster, lika efterlängtad och lika älskad. Jag hade mer erfarenhet och stod på mig mer på bb och tiden efter. Efter klippt tungband i göteborg funkade amningen och livet började rulla. Dylan är sin systers motsats på de flesta vis. Han är högljudd och väldigt aktiv. Han älskar sin syster något oerhört. Så fort hon kommer i närheten så börjar han le, och när hon leker med honom är det som om världen slutat snurra. Dylan ska vara nära. Jämt. Han går från 0-100 på en sekund men lika snabbt som han varvar upp kan han också slockna i famnen, i sjalen eller vid bröstet.

Mina barn. När jag ser in i deras ögon ser jag hela universum. Jag ser allt och ingenting. Jag blir stark och svag på samma gång. Hoppfull och laddad med framtidstro, jag får ångest och panik inför allt som väntar dem i deras framtid. Jag ser deras samspel och deras glädje. Jag vill ge dem allt. Jag gråter för att jag aldrig räcker till, och skrattar åt min egen dåliga självinsikt. Jag vet att hela deras värld ryms i min famn. I alla fall ett tag till...För hur jag än fixar och ordnar. Lagar nyttig mat från grunden. Tar mig ut med dem varje dag. Lär dem gå på toa och tvättar dem rena. Hur jag än anstränger mig så är det bara en sak som jag hoppas de kommer minnas den dagen jag inte finns längre. Att jag älskar dem. Jag älskar dem så som ingen människa älskat någon förut. Norah säger till månen och tillbaka, men det räcker inte på långa vägar. Mina barn. Hur skriver jag om dem så att ni förstår?...

Motgångar

Idag är det lite nere här. Jag känner själv att det blir lite för mycket bokstäver i mitt liv, att de liksom smyger sig in på ställen där jag inte vill ha dem. Inte så att de förstör något, mer att de bara ligger där och skaver, liksom stör livet och rutinerna. Min ADHD gör sig påmind när det blir sån här kaos i huvudet. Alla tankar snurrar tio varv innan de landar och jag får fokusera så otroligt hårt för att inte låta dem ta över mig. Det kommer de aldrig göra, men visst blir man trött av att hela tiden gå på högvarv.

Jag sover när Norah sover och är vaken när hon är vaken. Jag är så otroligt tacksam över henne, över fina Fru och över vårt liv. Ibland blir jag lite galen av detta katastroftänkandet som jag har, som gör att jag blir så ledsen när jag blir ledsen och så glad när jag blir glad. Jag är tacksam såhär i efterhand att jag inte visste om att jag har pco när vi skulle få Norah, då kanske detta katastroftänkande gjort det ännu svårare att faktiskt få henne. Jag tänker mycket på mormor, på hur hon måste ha haft det under alla år då de inte lyckades bli med barn. Jag tänker på hur hon måste känt och tänkt. Jag tänker på hur bra hjälp vi fått och att det inte alls fanns samma möjligheter då. Att det tog 13 år innan min mamma blev till. Att hon kämpade i 13 år. Det gör det lättare för mig just nu, att tänka på det...

Jag har inte haft ont i magen på nästan en vecka, fast jag knappt tagit värktabletter alls. Idag, efter provsvarsbesked och mycket kaos i huvudet gav jag mig ut och sprang. Jag låter som ett gammalt ångdrivet tåg när jag springer. Mina ben går till slut av sig själva, liksom tuffar fram som om de var drivna av något annat än min egna kropp. Det är min vilja. Så tänker jag. Jag kan allt om jag bara vill. Jag har alltid älskat att bli sådär trött så jag nästan går under. Ni vet så trött så man tror att man aldrig mer kommer kunna driva sig själv framåt. Man tänker att "nu får jag sitta här" helt okapabel att ens resa sig. Sen gör man det ändå. Trotsar det omöjliga. Inte för att man kan utan för att man vill.

Alla dessa prover, läkarbesök och samtal har givit något trots allt. Förklaringar. Till varför jag har ständiga sötsug, är hungrig jämt. Till andra privata saker som jag funderat på länge. Jag gillar när livet förklarar sig. Inte när det ursäktar sig och jag måste hitta orsaker och lösningar själv. Men bokstäverna stör mig och jag undrar hur många bokstäver en vanlig människa hinner samla på sig under livet.

Imorgon är det slut på katastroferna. Imorgon är en helt ny dag. Jag gråter idag, för att jag vill. För att det trots att det inte är en lika verklig katastrof som det många andra går igenom, så är det min katastrof och den måste få denna dagen på sig. Imorgon gråter jag inte mer. Imorgon är bokstäverna bara något som jag lägger undan inuti mig och lever med. Imorgon är det häst igen, Norah mys och familjemys. Helgen gick åt till pride och det var bra. Jag dansade med fina Fru och mindes hur vi kan bara bara vi. Bland tusen andra i samma rum kan det fortfarande vara bara vi. Jag kände doften av henne, och glädjen av oss. Jag skrattade på riktig och glömde bort att jag varit orolig och stressad bara timmar innan. Om någon kunde förstå hur lyckligt lottad jag är mitt i allt detta. Att jag har en sån underbar familj, så otrolig fina vänner och att jag kommit så långt från det jag en gång varit. Imorgon är jag inte en människa med en massa bokstäver. Imorgon är jag bara jag igen...

Igen och igen och igen...

Känns som om det aldrig tar slut, dessa svåra beslut, dessa öden som inte går att påverka hur mycket man än vill.
Nu har ännu en älskad vän och familjemedlem försvunnit från oss. För några veckor sedan sprang hon runt här hos oss. Drev oss till vansinne med sitt jamande, lekte med bästa kompisen, tiggde mat och hoppade upp för att mysa på kvällarna. Blir så trött på livet och så trött på att aldrig vara förberedd, om man nu någon gång kan bli det.

I måndags var jag så säker på att det bara var något litet som var fel, att hon behövde annan kost, någon medicin, eller i värsta fall en operation om de hittat något fel som kunde åtgärdas på det sättet. Som en käftsmäll kommer veterinären in och berättar om diabetes, om att det eventuellt går att behandla, men prognosen är tveksam och vägen till bättring otroligt lång. Jag inser på några sekunder att det inte är den vägen vi kommer gå. Vi kommer mista henne, jag visste det direkt... Vi passade på att mysa, att umgås, ta en promenad och bara prata fina minnen en dag, innan det var dags. Sen bara sprang tiden iväg. Två sekunder senare satt vi där. Vi såg hjälplöst på när hon somnade in, och även om det var rätt beslut och allt gick lugnt till så kan jag inte låta blir att tänka "Vi har fört dig hit". Begravning, tårar och några familjekramar i någon slags obegriplighet, sen ska allt bara snurra på igen. Klarar andra människor verkligen av att bara glömma?

Jag kommer aldrig kunna acceptera detta. Att vi finns en sekund. Nästa sekund är vi borta. Jag kan aldrig acceptera detta. Att denna gången var det hon, älskade, fina Milla. Denna gången var det hon -och en gång är det jag...

Min stora kärlek

Nu var det länge sen sist. Jag har inte riktigt haft tid att skriva även om inspirationen ofta funnits. Hälften av det jag tänkt skriva har försvunnit från mina tankar, men ville ändå ge det ett försök. Vi har det ganska bra. Det är stressigt bitvis och kan ibland kännas tungt, men ofta känns det bra och mysigt och fint! Igår ammade jag för sista gången. Det var väldigt känslosamt och jag fällde några tårar, men det känns ändå okej. Jag känner att vi har gjort färdigt det nu, att det byts ut mot annat som blivit viktigare för Norah. Tiden går så fort, tror det är det som gör att jag haft svårt att släppa taget om amningen. Norah blir så stor. Hon vill göra saker själv nu. Hålla flaskan själv, sitta och leka själv. Hon vill absolut inte ligga i famnen och sova, eller ens mysa om hon måste ligga ner. Det ska stå och sittas jämt. Ibland kan jag fortfarande slås av någon slags uppenbarelse-tanke, liksom "Hon är verkligen här". Som om det fortfarande inte landat i mig att hon är vår. Ibland försöker jag komma ihåg hur det kändes, precis efter förlossningen, dagarna på BB. Det är en stor sorg i mig att jag inte riktigt kan fånga den där känslan och behålla den. Jag minns knappt doften längre, av nyfödd bebis. Minns inte sparkarna i magen eller värkarnas smärta. Är det verkligen normalt, att man glömmer allt?! Jag vill ju så gärna minnas, men när jag ser på foton och filmer i datorn nu känns det inte som jag. Bebisen känns inte som henne. Fast jag ju vet att det är vi!

Jag bekymrar mig fortfarande över allt, men tycker det börjar bli lättare att släppa taget ibland och bara låta saker ske. Rädslan och ångesten på nätterna har lättat något, kanske för att Norah sover så oroligt just nu så att jag springer ut och in i hennes rum ständigt. Jag hinner ofta precis somna om innan hon vaknar igen. Ibland gnäller hon bara lite och somnar sedan direkt, men ofta så skriker hon tills man kommer in. Klappar lite, stoppar om och ger nappen. Vissa nätter är jag inne hos henne 10-15 gånger. Då känns det som om jag lika gärna kunde strunta i att sova alls! På dagarna är hon i alla fall samma Norah som tidigare. Glad för det mesta, hungrig på mat och äventyr, orädd och nyfiken, bara en av mammorna finns med. På babysimmet är jag så stolt över henne. Sist skulle vi låta bebisarna hoppa från kanten och doppa hela sig under vatten. Målet var att de sedan själva skulle söka sig tillbaka till kanten och vilja upp. Norah var så glad att hon skrattade. Till och med när hon fick hela huvudet under ytan och en kallsup på det, så ville hon bara upp och i igen. Glädjen av att se hur hon utforskar och njuter gör att hela min värld bara fylls av lycka!

Med familjen som helhet är det ganska bra också. Fina Fru stressar en del på jobbet och det blir inte mycket sömn och mystid för någon av oss. Vi klarar oss ändå bra. Vi har varandra och jag börjar mer och mer inse att vi nog inte ska jämföra vårat liv med någon annans. Det funkar inte riktig så. Den strukturen och den ordningen vi har på vårat liv duger bra för oss. Den funkar för det mesta och gör att vi håller ihop. Ibland känns det som totalt kaos, men det rättar alltid till sig bara vi får några minuter tillsammans. Vi påminns om vad som är viktigt. Andas ett tag och sedan rullar livet på. Dagarna för mig går åt till matlagning åt oss alla. det tar mycket tid och planering med är väldigt roligt. Norah testar massa nya grejer och älskar nästan allt hon smakat. Jag försöker se till att vi mammor får i oss bra mat också. Jag fyller frysen med matlådor till frus jobb och till de dagar då jag inte hinner laga. Resten av dagarna ägnar jag åt Norah och djuren. Vi tar promenader med barnvagn och hund, myser med katterna och försöker hålla lite städat och hårfritt trots våra fyrfota familjemedlemmar. Nu när jag fått rutin på allt så går det lätt och enkelt och tar inte alls samma energi längre. Nu sover Norah. Ikväll ska vi hämta Fru på jobbet så hinner de två säga hej till varandra innan natten. Nästa helg är vi äntligen lediga tillsammans alla tre utan några som helst planer. Då hoppas vi på mycket familjemys och lite lugn och ro till att vila!

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Min dotter och jag

Här är vi nu, min dotter och jag. dagarna går verkligen i ett och jag hinner inte med. Samtidigt finns en tristess över att de flesta dagar ser likadana ut. Jag går upp, en gång mitt i natten för att mata, en gång för att ta med Norah in till vår säng i hopp om att hon sover en timme till om hon bara får vara med oss. Sen blir klockan sju, kanske halv åtta, då är det dags att gå upp. Göra frukost, gröt, smörgås, fixa kaffe. Är Fru ledig så äter vi kanske tillsammans, annars är det vi. Min dotter och jag. Sen är det "tand"borstning, blöjbyte, leksaker och tröstande. Vi ger katrinplommon för magen, jag lagar mat till mig och till henne, matlåda till Fru. Sen fortsätter det med bjöjbyten, matning och promenad. Kvällen slutar med att alla leksaker ska in igen, disken fixas och Norah får sina "tänder" borstade igen. Det blir ännu en matning, läsning, sång och godnatt. Hon somnar och jag lägger mig, i väntan på nästa dag. Livet är på något sätt underbart och skräckfyllt på samma sätt. Det är perfekt och jättekul, samtidigt som det är kaotiskt och rent av tråkigt!

Jag känner mig ändå stolt över mig själv, och över oss. Jag har fixat amningen så länge som jag ville. Vi lagar egen mat som Norah älskar. Vi har jättefina rutiner och en fantastiskt glad och lätt dotter som nästan aldrig gråter hysteriskt eller protesterar högljutt. Hon är frisk nästan jämt och på bra humör nästan hela dagarna. Hon somnar själv och vaknar inte mer än någon gång per natt längre. Under dagarna som vi umgås hon och jag, så hinner jag med hemmet, djuren och mig själv, i alla fall det som är nödvändigt.

Nu är det matdags. Tänkte skrivit mer, men det är annat som går före nu. Ta hand om er!

För barnens skull

Tanken med detta inlägget är inte alls att fortsätta någon slags diskussion som började på fb för någon dag sedan. Ibland känner man sig bara tvungen att säga något, fast man inser att det är långt ifrån alla som håller med. Någon sa en gång att man inte kan rå för att de flesta man möter är idioter. Jag ser det inte riktigt så. Jag förstår att man kan ha olika åsikter och jag diskuterar gärna, det blir dock så väldigt svårt att inte ta illa vid sig, när man har helt olika utgångspunkter i diskussionen.

Norah har ingen pappa. Hon kommer aldrig ha någon pappa. Vi kommer aldrig veta vem det är som har donerat sperma så att vi kunde få henne. Vi är nöjda med att aldrig veta och detta är ett val som vi själva gjort. I Sverige är köerna långa om du vill ha hjälp med att skaffa barn. Är ni två tjejer har du också en enorm press på dig att bli gravid. Du har bara några få försök, sen kostar det likväl. I Sverige måste du dessutom ha en känd donator. Och ja, det finns säkert fördelar med att ha en känd donator. Norah kanske en dag kommer undra och då får vi förklara hur vi tänkt och känt. Jag tror inte det blir ett problem. Däremot tror jag det kan bli problem när barnen vill ha reda på sin kända donator, söker upp honom 18 år senare och inser att han är en idiot. Han kanske är en narkoman, sitter i fängelse. Han kanske är otrevlig och helt glömt att han accepterat att kunna bli uppsökt som "pappa". Jag tror barn blir mer besvikna. Och jag tycker inte det är samma sak som adopterade barn. Ofta har adopterade barn blivit lämnade (exempelvis på barnhem) av de biologiska föräldrarna. Där har funnits en graviditet och ett skäl till varför de blivit lämnade. Där finns en historia att berätta och ta reda på. Det finns det inte här. Vissa donerar blod (helt anonymt!) och vissa donerar sperma. För att DET BEHÖVS. Jag är så tacksam och glad för att det finns donatorer som gör detta, annars skulle vår fina underbara Norah inte finnas. Jag är så tacksam, men likväl så är det bara en vätska i en lite burk som han lämnat. Han har aldrig varit i hennes eller vårt liv, det finns inte berättelse att berätta här.

Så är det det här med ärftliga sjukdomar. Tänk om Norah blir sjuk och vi inte vet om det är ärftligt från donatorns sida?! Ja, så kan det ju naturligtvis vara, även om donatorerna tests väldigt noga, MEN det kan också vara från min sida, kanske hade min gammel, gammel farfar en ovanlig sjukdom. "Vanliga" par som skaffar barn skiter ju (oftast) helt i vad de har för ärftliga sjukdomar i släkten, men då är det helt plötsligt okej bara för att de kan bli gravida utan hjälp. Och -även om de behöver hjälp från sjukvården så kontrollerad inte det och stoppas om det finns sjukdomar i släkten?! Ärftliga sjukdomar hoppar ibland över många generationer och i många fall behöver ju båda sidor bära på en sjukdomsgen för att barnet ska få en sjukdom. Vet har koll på sånt i heterosexuella par? Jag har i alla fall fått göra massvis att prover, fylla i blanketter och svara på frågor i samtal innan jag fick bli gravid, likaså Norahs donator.

Jag ville egentligen bara skriva dessa rader och säga. Med hjälp av anonyma donatorer skulle köerna minska Enormt i Sverige. Lägg till en lagändring så ensamstående får göra insemination och ta bort de begränsade antalet försök. DÅ stoppas den svarta marknaden där sjukdomar sprids och folk byter sperma mot pengar. Svenska sjukvården skulle också kunna lära sig en hel del från de underbara barnmorskor vi haft i Danmark som mött oss med sån öppenhet och hjärtlighet, det har jag i ärlighetens namn sällan upplevt i Sverige. Jag tycker absolut inte att barn ska vara en rättighet åt alla som vill skaffa det för sin egen skull. Men finns det en eller två föräldrar, med hälsa, förutsättningar, ekonomi och kärlek så känns det rätt oviktigt vem som några månader tidigare runkat i en burk för att ge ett par/en mamma denna chansen.

All kärlek till er fina föräldrar där ute, vilka ni än må vara, som älskar era barn lika mycket som jag och fina Fru älskar vår lilla Norah!