Spöken och mönster

Senaste månaden har jag verkligen inte känt mig pigg på någonting.
Det är svårt att erkänna eftersom jag fortfarande känner att jag "måste må bra nu!"
Efter att haft depression och ätstörning, fått AD/HD diagnos, sabbat ett halvår med ett destruktivt förhållande, jobbat som en idiot för att komma igen, sluta med mediciner (utom AD/HD medicinen förstås), så är det lite förbjudet att må dåligt igen.
Talar med dietisten som säger att alla mår dåligt ibland. Nej! Inte jag! Jag mår bra jämt, titta vad bra jag mår!

Men nej, jag mår inte så super bra just nu. Det finns fortfarande vissa spöken i min hjärna som inte riktigt försvinner, och det blir extra svårt när de dagliga mönster och rutiner som jag är van vid rubbas.

Jag mår så dåligt av att kliva upp senare än klockan åtta, jag kan bara inte hjälpa det. Att ta sovmorgon är på ett sätt självdestruktivt för mig, jag blir arg på mig själv för att jag slösar bort min tid, för att jag inte gör något vettigt. Att inte äta rätt till frukost är också hemskt, speciellt på vardagar då jag ska iväg till föreläsning eller jobb. Det ska vara en portion havregrynsgröt, ett glas juice (eller annat som finns hemma) och medicinen. Varken mer eller mindre.

Dagarna ska också innehålla rörelse. Det ska inte vara en stillasittande Malin hela dagarna. Elvis och jag ska ut på en konstruktiv promenad, han ska vara glad och jag ska ha varit ute och det ska kännas att jag rört på mig.

Den senaste månaden har det inte varit så. Jag har inte kunnat träna. Dels har jag varit förkyld och haft ont, och dels har jag varit så trött att jag knappt tagit mig ut genom dörren. Elvis har varit skadad och det har gjort mig ännu mer stillasittande och nere. Csn har strulat igen. Det har varit intyg hit och dit och jobbiga telefonsamtal, mail och en massa strul. det har varit oregelbundna dagar, men mycket tider att passa. Det har bara inte varit min månad.

Därför välkomnar jag maj månad med glädje nu när den kommer! Jag hoppas att det blir lättare att ta sig upp på morgnarna, att Elvis blir frisk, att jag slutar ha ont. Jag hoppas att det ska rulla på nu med alla praktiska saker så att jag kan fokusera på plugg, hälsa och jobb.

Så småningom hoppas jag också att pressen och spökena ska släppa taget, att det ska bli okej för mig att må dåligt ibland. Att det ska räknas som att "ha gjort något vettigt" när jag sett på film och pratat med vänner, eller läst en bok i solen för att jag kände för det. Än är det kanske långt dit, men en dag blir det säkert så.

Delar med mig av en mycket gammal text som jag skrev när jag var mitt i eländet, och sänder en tanke till er som är bland spöken och onda mönster idag. Det blir bättre!

"Vaknar för tidigt även denna morgon,
jag vet att vi talar om livet,
fast vi inte vågar nämna det vid namn.
Jag vet att vi borde leva nu,
men det är bara du som verkar kunna göra det.
Vaknar.
Ont i magen.
Tänker på allt som de har sagt,
och på allt jag aldrig sa.
Jag är för mycket mig.

Går nedför trappan,
försöker tvätta bort all synd i mitt ansikte,
all ångest från min kropp,
försöker bli ren.
Allt det onda sitter kvar.

Inte ens klockan är vaken,
gryningen behåller sin tystnad.
Allt är tyst.
Men knappast tryggt."