För barnens skull

Tanken med detta inlägget är inte alls att fortsätta någon slags diskussion som började på fb för någon dag sedan. Ibland känner man sig bara tvungen att säga något, fast man inser att det är långt ifrån alla som håller med. Någon sa en gång att man inte kan rå för att de flesta man möter är idioter. Jag ser det inte riktigt så. Jag förstår att man kan ha olika åsikter och jag diskuterar gärna, det blir dock så väldigt svårt att inte ta illa vid sig, när man har helt olika utgångspunkter i diskussionen.

Norah har ingen pappa. Hon kommer aldrig ha någon pappa. Vi kommer aldrig veta vem det är som har donerat sperma så att vi kunde få henne. Vi är nöjda med att aldrig veta och detta är ett val som vi själva gjort. I Sverige är köerna långa om du vill ha hjälp med att skaffa barn. Är ni två tjejer har du också en enorm press på dig att bli gravid. Du har bara några få försök, sen kostar det likväl. I Sverige måste du dessutom ha en känd donator. Och ja, det finns säkert fördelar med att ha en känd donator. Norah kanske en dag kommer undra och då får vi förklara hur vi tänkt och känt. Jag tror inte det blir ett problem. Däremot tror jag det kan bli problem när barnen vill ha reda på sin kända donator, söker upp honom 18 år senare och inser att han är en idiot. Han kanske är en narkoman, sitter i fängelse. Han kanske är otrevlig och helt glömt att han accepterat att kunna bli uppsökt som "pappa". Jag tror barn blir mer besvikna. Och jag tycker inte det är samma sak som adopterade barn. Ofta har adopterade barn blivit lämnade (exempelvis på barnhem) av de biologiska föräldrarna. Där har funnits en graviditet och ett skäl till varför de blivit lämnade. Där finns en historia att berätta och ta reda på. Det finns det inte här. Vissa donerar blod (helt anonymt!) och vissa donerar sperma. För att DET BEHÖVS. Jag är så tacksam och glad för att det finns donatorer som gör detta, annars skulle vår fina underbara Norah inte finnas. Jag är så tacksam, men likväl så är det bara en vätska i en lite burk som han lämnat. Han har aldrig varit i hennes eller vårt liv, det finns inte berättelse att berätta här.

Så är det det här med ärftliga sjukdomar. Tänk om Norah blir sjuk och vi inte vet om det är ärftligt från donatorns sida?! Ja, så kan det ju naturligtvis vara, även om donatorerna tests väldigt noga, MEN det kan också vara från min sida, kanske hade min gammel, gammel farfar en ovanlig sjukdom. "Vanliga" par som skaffar barn skiter ju (oftast) helt i vad de har för ärftliga sjukdomar i släkten, men då är det helt plötsligt okej bara för att de kan bli gravida utan hjälp. Och -även om de behöver hjälp från sjukvården så kontrollerad inte det och stoppas om det finns sjukdomar i släkten?! Ärftliga sjukdomar hoppar ibland över många generationer och i många fall behöver ju båda sidor bära på en sjukdomsgen för att barnet ska få en sjukdom. Vet har koll på sånt i heterosexuella par? Jag har i alla fall fått göra massvis att prover, fylla i blanketter och svara på frågor i samtal innan jag fick bli gravid, likaså Norahs donator.

Jag ville egentligen bara skriva dessa rader och säga. Med hjälp av anonyma donatorer skulle köerna minska Enormt i Sverige. Lägg till en lagändring så ensamstående får göra insemination och ta bort de begränsade antalet försök. DÅ stoppas den svarta marknaden där sjukdomar sprids och folk byter sperma mot pengar. Svenska sjukvården skulle också kunna lära sig en hel del från de underbara barnmorskor vi haft i Danmark som mött oss med sån öppenhet och hjärtlighet, det har jag i ärlighetens namn sällan upplevt i Sverige. Jag tycker absolut inte att barn ska vara en rättighet åt alla som vill skaffa det för sin egen skull. Men finns det en eller två föräldrar, med hälsa, förutsättningar, ekonomi och kärlek så känns det rätt oviktigt vem som några månader tidigare runkat i en burk för att ge ett par/en mamma denna chansen.

All kärlek till er fina föräldrar där ute, vilka ni än må vara, som älskar era barn lika mycket som jag och fina Fru älskar vår lilla Norah!

Livet nu

Nu sover hon. Här sitter jag och skriver, dricker kaffe och förundras över hur livet bara blivit ett annat slags liv. Mitt liv. Det där livet som jag så länge velat ha, men inte trodde jag någonsin skulle få. Vi var på bröllop för några veckor sen. På bästisens bröllop, tänka vad vuxna vi är nu, både hon och jag. Ändå känns det som vi är detsamma som alltid. Samma bästisar som ryktade hästar, bakade sandkakor och lekte fängelset. Träffade en "gammal bekant" på bröllopet också. Tänkte tillbaka på den tiden och insåg att det var exakt detta jag drömde om redan då, bara inte med honom. Jag behövde någon som förstår mig, någon med lika många egenheter och ovanor som jag, så att vi tillsammans kunde göra dem till färdigheter och vanor. Jag tycker vi lyckas ganska bra.

Norah blir stor snabbt nu. Hon luktar inte längre bebis, hon vill inte ligga och vaggas i famnen, hon vill stå upp, sitta i sin stol, äta riktig mat och säga riktiga ord (även om det än så länge bara låter aoooo och abuuuu). Hon luktar människa och värme nu, hon ser på mig med en annan blick, som om hon vill visa allt hon kan och imponera på mig. Hon lyckas varje gång. Jag vill så gärna stanna tiden, samtidigt som jag inte kan vänta tills hon visar mig ännu mer av de fantastiska egenskaper och färdigheter hon har. Att vara mamma är verkligen så fantastiskt, skräckinjagande, oroligt, underbart och kärleksfullt. Man möter varje dag med lika mycket nyfikenhet och glädje som man möter den med oro och trötthet.

Snart slutar fina Fru jobbet för ikväll. Sitt nya fantastiska jobb. Hon säger att hon är glad över att gå dit, att hon trivs, det gör mig varm. Jag vill att alla ska känna på samma sätt som jag gör när jag går till mitt jobb (som jag faktiskt saknar en del trots allt), glädje, energi och tacksamhet. Jag har världens bästa jobb, både nu som mamma och om ett år när jag börjar som förskolelärare igen.

På lördag ska vi hälsa på min gamla VFU lärare Norah och jag. Tänk vad mycket jag lärt mig och vad jag vuxit sen jag träffade henne första gången precis i början på utbildningen då allt bara var stort och nytt. De bästa knepen, aktiviteterna och råden har jag fått från henne, det är så trevligt att hålla kontakten!

Nu vaknar Norah, för tredje gången sen jag började skriva. Så kan det vara ibland. Det är ändå nästan för tyst här hemma, lika bra att gå inte och mysa lite hos henne, ge henne nappen och stoppa om henne. Ta hand om er!

Stark

Jag är stark.
Ibland får jag höra det. Att jag är stark.
För några dagar sen puttade jag en dams bil från bensintanken till pizzerian. Hennes bil hade stannat och hon ville flytta den så den inte stod i vägen för någon annan medan hon väntade på hjälp. Jag puttade den själv, visserligen bara 10 meter max, men ändå. Jag är ganska stark. Rent fysiskt. Ibland är jag ganska stark i psyket med. Jag kan hantera andras känslor, andras ilska och andras frustration. Norah kan skrika hysteriskt utan att jag blir irriterad. Jag störs inte ofta av andras idioti, jag kan kontrollera mig i de flesta situationer trots nervositet och stor irritation. Jag är ganska stark. Oftast. Men nu vill jag skriva om en situation, en fråga där jag är svag. Eller nej, inte bara svag, utan maktlös, ynklig och nedbruten. En situation, en fråga där jag egentligen behöver hjälp. Men är för feg för att be om det. Jag har funderat länge på att skriva detta blogginlägget, men var kanske rädd att folk skulle läsa det och se på mig annorlunda. Som mindre stark.

Nu bara skriver jag.

Det börjar med en obeskrivlig känsla. Oftast på kvällen, natten. Ibland mitt på dagen. Ibland plötsligt och ibland smygande. Där kommer den. Döden. Tiden. Paniken. Jag blir kall, känner mig illamående, får plötsligt svårt att andas. Jag tänker på de som dött och på hur jag en gång ska dö. Tänker på att vi en dag inte kommer finnas, och på vad som "är" då. Är jag ens någonstans. Känner jag? Möter jag de som jag en gång älskat och som gått bort innan mig? Hur kan jag finnas nu och sen en dag plötsligt inte finnas mer?
Här är jag. Svag och ynklig. Rädd och panikslagen. Ångesten kryper fram, tar över hela min kropp, hela min hjärna och alla känslor bara fylls ut av denna ångest som inte går att bota. Som svaga lilla jag inte har en chans mot. Älskling säger "tänk när vi blir gamla och..." Sen hör jag inte mer av de meningen. Plötsligt drar min hjärna en direkt koppling från mitt älskade "nu" till ett mörkt "inte alls". Jag kan inte längre prata om tid, inte prata om döden på riktigt, jag inser plötsligt att vissa ord är helt förbjudna för mig, i mitt liv. När de dyker upp så svartnar allt. Det kan vara vad som helt som triggar känslan att krypa fram, allt från ordet döden, till sjukdomar, samtal om framtiden, samtal om förr. Allt som har med tid, död och avslut att göra skapar en känsla av hopplöshet som triggar ångesten till max. Jag försöker dölja det, och jag tror jag gör det väl. Säger fraser som "det är ju en naturlig del av livet" eller "hon har i alla fall haft en långt och bra liv". Men egentligen vill jag bara springa. Gråta: Krypa upp i någons famn. Be dem rädda mig. Förut, har jag alltid kunnat bli räddad. Ingen kommer kunna rädda mig nu. Och jag skäms. Jag hör om ebola på nyheterna och skäms så oerhört över mina tankar. För jag vet att jag borde tänka "vad hemskt, vi måste hjälpa dem" men jag tänker bara "Gode gud låt det inte drabba mig och min familj!" Rädslan hindrar mig från att leva som vanligt, hindrar mig från att våga känna, hindrar och förstör samtal och tankar som kunde blivit något helt annat än just rädsla.

Jag har jobbat inom vården. Sett människor sakta tyna bort, eller plötsligt bara försvinna. Jag har jobbat palliativt och jag har stöttat anhöriga. Jag fixade det då en gång. Nu skulle jag nog inte fixa det alls. Och jag säger till barnen på förskolan att alla dör. Att man inte finns mer och att det är okej. Men jag tycker inte alls det är okej. Jag vill finnas. Jag vill att ni alla ska finnas. Jag vill upphäva den största naturlag som finns. Jag vill rädda världen. Jag inser att det är en kamp jag kommer att förlora,

Mitt i allt detta finns någon slags skev tro som kanske blivit mer tydlig sen Norah kom. För jag vill att hon ska växa upp och tro på något. Inte nödvändigtvis det som jag tror på. Men något. Jag tänker jag att den som inte tror är svag, sen inser jag att den tro jag faktiskt har, som oftast känns stark (och som jag kan stå för (om du frågar) men inte blottar om ingen undrar), inte hjälper mig i detta. Jag är lika svag i min dödsångest som jag är stark i min övertygelse om att det finns något större än oss, vad det än må vara.

Jag måste hantera detta. Jag vet inte hur. Kanske är detta inlägget första steget. Jag önskar att jag kunde vara stark och göra som med den gamla damens bil. Putta undan ångesten och denna obeskrivliga rädsla, bara en liten, liten bit. Så den inte står i vägen för allt annat...

Det som är livet

Det är med blandade känslor allt händer, både hemma och ute på äventyr. På något sätt närmar sig hösten och vintern med skräckblandad förtjusning. Jag kurar bitvis ihop mig med en bok, Norah sovandes bredvid mig. Elin pysslandes med sitt. Det är en lugn och mysig känsla som gör mig varm och lycklig. Men bitvis hugger det liksom till och tankarna snurrar.

Igår var jag i stallet. Jag körde upp den krokiga vägen och trots lite dimma kom jag på mig själv med att leta efter den bruna lilla punkt man brukar se så snart man svängt förbi det första stallet och huset där hemtjänsten alltid svänger in. Insåg ganska snabbt att det inte fanns en brun prick uppe på kullen som när man kommer närmre blir till en fin, lurvig och gosig islandshäst. Nä, han finns inte mer. Efter några tårar tog jag mig samman och körde upp. Hälsade på nya hästen och på Skolli som ju ska bli min partner ute i skogarna nu. Något märkliga känslor infinner sig när man är sådär ledsen och lättad, glad och spänd på samma gång. På hemvägen gråter jag en skvätt till och tänker på Askur, på livet och på allt som ingår i det.

Förra helgen var jag på möhippa. Norah fick umgås med mormor och morfar i Småland en hel del. Hon trivs bra där, jag med. Ibland blir jag nästan tokig när jag tänker på hur fin Norah är och på hur lyckligt lottade vi är som har fått henne. Bitvis när jag går hemma om dagarna är jag som i ett lyckorus över att hon är här, att hon är vår, att hon är frisk och glad och att allt är okej. Bitvis kommer också andra tankar. Jag undrar hur de har det på jobbet. Hur det gått för alla barn som bytt avdelning. Hur det gått med inskolningarna och hur mina fina kollegor har det. Jag tänker på hur livet såg ut innan och på hur det förändrats nu. Jag kan ibland sakna det andra livet. Sakna att sova en hel natt, ha sovmorgon, ge mig ut sådär spontant på stan eller i skogen. Sakna att kunna skita i all för ett tag och bara vara jag, själv. Oftast försvinner tanken snabbt. Vad vore jag nu, utan henne?

Det är detta som är livet. Att hon finns nu, just nu. Att Askur inte längre finns, fast han fanns bara för en vecka sen. Att jag aldrig får träffa honom, eller Marabou, eller ens mormor någonsin mer, i alla fall inte förrän vi möts i någon slags himmel en dag. Men jag kommer möta så många andra att älska (eller inte). Jag kommer förhoppningsvis bära fler barn, möta fler förskolebarn, träffa fler kollegor, vänner och bekanta. Jag kommer förlora fler nära och kära med tiden, och även om det gör mig panikslagen och förtvivlad så förstår jag (någonstans längst in i mitt omedvetna) att det är det som är livet.

Långt, långt fram i tiden, kanske Norah sitter just såhär. Hon kanske har förlorat en kärlek, en vän eller till och med en mamma. Förhoppningsvis har vi då lärt henne så pass mycket att hon också vet. Att det är det nya som föds och det gamla som dör, som är livet.

Guide till adpotionen...

Suck!
Det finns verkligen ingen mall för hur denna adoptionen ska gå till. Det känns som hur många papper man än lämnar in har man ändå missat något. För er som undrar och vill veta så går det alltså till såhär:

Innan barnet är fött kan man påbörja faderskapsutredningen så den blir nerlagt. Till detta behöver du ett intyg från din klinik där det står att du och din partner har gemensamt varit på kliniken vid det datumet barnet blev till och gjort assisterad befruktning. Sedan tar du kontakt med familjerätten som kallar den biologiska mamman på samtal där man får skriva under och berätta att man inte haft samlag med någon man under tiden då barnet kan ha blivit till. Du behöver då ha med dig intyg från kliniken och legitimation.

Efter detta väntar man tills barnet blivit fött. Sedan meddelar man personnummer, vikt och längd, samt namn på barnet om det är bestämt. Efter detta tar det någon vecka, faderskapsutredningen läggs ned i Tingsrätten och detta meddelas dig via familjerätten.

Då är det dags att lämna in nya papper till tingsrätten. Här behöver du blanketten som heter "Tillstånd att antaga adoptivbarn". Den hittar du på socialstyrelsens sida (eller genom att googla). Där ska du och din partner skriva under på att ni vill att denna adoption ska ske samt motivera detta. Motivationen är väl oftast "självklar" men man måste ändå vara väldigt tydlig och skriva ex. Vi är gifta och lever som en familj. Vi vill att vår son/dotter ska ha samma trygghet som andra barn med två vårdnadshavare. Vi delar lika på föräldraskap och uppfostran... Du måste också ha personbevis för den som ska adoptera samt för barnet. Dessa beställer du på skatteverket med e-legitimation eller utan (men då får du hem papper att skriva under, så det tar längre tid). Det finns speciella personbevis för adoptant och adoptivbarn. Du behöver också skriva ett extra papper där vårdnadshavaren (biologiska mamman) uttrycker sitt samtycke för att adoptionen ska ske genom att formulera några enkla rader och skriva under. Ex: Jag NN samtycker till att NN ska få adoptera NN och delta i hennes uppfostran och dela lika med mig i föräldraskapet.

Nu åker ni till tingsrätten. Det hela kostar 900kr och går att betala med kort där. Du lämnar alla papper. Se till att allt är underskrivet. Om du får en person som håller i ert mål redan där så är det bra. Då kan ni kontakta varandra om det uppstår frågor. Senare får just ert mål ett nr så du kan följa det lättare.

Sen hör du av dig till familjerätten igen. Där ska ni nu på samtal för att familjerätten ska ge ett uttalande i socialnämnden som sedan genom tingsrätten beslutar om adoptionen ska genomföras. På familjerätten samtalar ni tillsammans med en handläggare där. Hen pratar också med er var och en för sig. Ibland görs även hembesök och/eller samtal med er familj/vänner/släktingar. Om barnen är äldre så genomförs barnsamtal, men det är ju inte aktuellt här. Vi fick sammanlagt sitta ca 5 timmar uppdelat på två tillfällen. Man får berätta om allt från hur ens uppväxt varit, vad man har för kontakt med föräldrar/syskon och vad man jobbar med till hur man träffades, vad man bråkar om oftast, hur man hanterar konflikter och hur man ser på föräldraskapet. Vissa frågor blir väldigt privata och ganska jobbiga, men allt det man pratar om skrivs inte med i utlåtandet sedan. Handläggaren skriver bara det som är absolut nödvändigt för att socialstyrelsen ska få en korrekt bild av er. Barnet kan med fördel vara med så handläggaren ser er som en familj. Vi tog också med lite foton från vår dotters första tid tillsammans med oss för att ge en känsla av vilka vi är och hur vi har det.

Sen väntar man... antar jag... och hoppas på det bästa...Här är vi nu. Tänk att det ska vara en sån kamp och ta sån tid bara för att vår familj inte ser exakt ut som andras. Ibland känner man sig som de enda samkönade föräldrarna i Sverige, men jag vet ju att det inte är så...

Plötsligt blev det höst

Plötsligt blev det höst och jag ryser lite när jag tänker på allt som hänt senaste året, på vad som hänt denna sommar och på hur annorlunda det var för bara ett år sen. Klockan närmar sig nio på kvällen och jag tar på mig en jacka för att hålla höstvindarna borta. Jag tar på Elvis sitt koppel och packar fickorna med hundgodis och bajspåsar. Så långt är allt precis som förra hösten. Men sen är det något som sker. Jag kliver in med skorna på, in i sovrummet där hon ligger i sin lilla stickade overall och med selen rund sig. Jag stoppar in mig själv i selen och lyfter upp henne. Hon suckar och jag sätter i nappen i hennes mun även om hon redan nästan sover. Här är vi nu.

För ett år sen fanns inte vi. Det är helt sanslöst. För ett år sen hade vi precis fått negativa besked på stickan och kände stor hopplöshet över att det inte blev som vi ville. Jag inbillar mig att det kändes mycket kallare ute då, att mörkret kändes mörkare, att tröttheten kändes tyngre. Jag kommer ihåg att tankarna var röriga och drömmarna vaga. Det är som om det finns två olika verkligheter. En som existerade innan henne och en som existerar nu, när hon är här.

Vi går ut genom dörren. Hund, bebis, jag. Jag finner någon slags ro i att det är vi, och mörkret känns inte längre skrämmande utan bara mysigt. Kylan känns inte kall, snarare sval. Drömmarna är tydliga nu även om tankarna bitvis ännu är röriga.

Härom dagen försvann en pojke i Dalarna. Jag hörde det på radion och hela hjärtat frös till is. Innan jag var förälder var det otäckt och hemskt att höra något sådant, men det kändes ändå så långt borta, det gick inte att föreställa sig hur kärleken till ett barn kändes, och hur en förlust av ett barn kunde kännas. Nu brast jag ut i tårar, jag kramade Norah och kände hur rädd jag plötsligt var för världen. Jag kom på mig själv med att önska att hon kunde förbli såhär liten hela livet så jag alltid kan ha henne precis intill mig i sin sele, hjärta mot hjärta. Pojken i Dalarna var sedan funnen, vid liv och oskadd. Även då föll tårarna och känslan kom tillbaka. Idag är det val. Framtiden skrämmer mig mer än någonsin när reklamblad för diverse rasistiska partier dimper ner i brevlådan och jag inser att det finns idioter därute som tror att det är genom dessa partier vi ska lösa Sveriges jobbproblem, Sveriges skola och omsorg. Dessutom vet jag att dessa partier även är emot mig, emot min familj och det som är vi. Jag hoppas på förändring och på att alla som har makten och kunskapen att driva Sverige åt rätt håll har tagit sitt ansvar att röstat.

Plötsligt blev det höst. Men ingenting är som det en gång var...

En dag försvinner vi alla här ifrån...

Här sitter jag och gråter. Nu fick jag det sms som jag bävat för i flera veckors tid. Fina Askur ska få avsluta sitt liv, nu händer det snart, när som helst. Det skulle ju inte vara såhär. Jag skulle ju åka till stallet med Norah och Elvis. Askur skulle ju ha många år kvar, så att Norah kunde lära sig sitta och rida på honom när hon blev stadig nog. Vi skulle ta promenader med häst och barnvagn. Jag skulle få upp min balans och mina muskler igen efter förlossningen, rida ut i skogen och njuta av hästlukt och solsken. Det är bara drömmar nu och snart är även de borta.

Fina Askur. Ett hästliv ska inte bestå av eviga hältor, smärta och begränsningar. Du ska ha det bättre än så. Jag gråter för att du snart är borta, för att jag kommer sakna dig, din lukt, dina rörelser och din tålmodighet när jag pratar om allt mellan himmel och jord. Jag älskar dig!

Norah sover nu, tur att hon inte vet och inte behöver uppleva hur det är att förlora någon än. Detta får mig ändå att tänka på sanningen, på det som vi alla vet. Att en dag försvinner vi alla här ifrån...

Närhet

Nu har det gått några veckor sedan sist. Det rullar på här hemma och tiden går fort.
Ibland är jag trött och ibland orkar jag hur mycket som helst. Vissa dagar är Norah glad dagen igenom och vissa dagar verkar allt vara fel hur mycket man än gosar, byter blöja, matar och tröstar. Det skär så i hjärtat när hon gråter och jag inser att jag är en sån mamma som inte låter henne skrika, nästan inte alls. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag är nära jämt, att hon får känna kroppslig värme och kontakt när hon behöver det.

För jag vill aldrig att hon ska undra över mig. Undra om jag hör henne, om jag kommer att komma till undsättning. Jag vill aldrig att hon ska vara osäker på hur mycket jag bryr mig, på hur mycket jag älskar henne och vill hennes bästa. Jag gör det för henne, men jag inser också att jag gör det för mig själv också. Jag behöver hennes närhet och jag saknar den så fort hon är borta från mig. Jag saknar hennes doft och hennes ljudande, saknar känslan av att vara vi. Tiden går så fort. Snart kommer hon krypa, gå och springa. Snart kommer närheten inte finnas på samma sätt. Snart är det förändrat -inte sämre, men förändrat, och då vill jag minnas just detta. Att jag satt och såg på henne i timmar, när hon sov, drömde, log och vaknade. Minnas när hon höll mina fingrar med sin lilla hand, första gången hon såg på mig sådär på riktigt och jag visste att det var mig hon tittade på. Denna tiden kommer inte igen. Inte med henne, inte på detta sättet.

För ett år sedan gifta jag mig med kvinnan som jag älskar. Då var detta fortfarande en dröm. Vi hade precis fått reda på att försök 3 hade misslyckats och vi försökte glömma för en stund att vi kämpade så hårt för att det skulle bli en liten bebis i vår familj. Nu firade vi vår bröllopsdag med att ha barnvakt och vara ute och äta. Vi läste alla fina hälsningar som gästerna lämnat i den lilla lådan och försökte bara njuta av att vara tillsammans. Men ska vi vara riktigt ärliga så saknade vi henne hela tiden och pratade om henne större delen av tiden. Det slutade med att jag visade Elin alla ställen i Nybro där vi kan leka med Norah sen när hon blir större. Vi kollade in badplatser och körde runt något varv innan vi begav oss tillbaka till mormor och morfar som fått njuta av vår fina tjej en stund.

Så kan det vara... Ibland är vi båda helt slut. Ibland bråkar vi om helt meningslösa saker i ren utmattning, men oftast, oftast så ler vi. Vi håller henne och pussar hennes panna och tänker på viktigare saker än allt det där. Vi tänker på varandra, på vår finaste familj och på hur vi måste njuta av denna tiden, som faktiskt aldrig kommer igen!

Bebismys och vakna nätter

Här sitter vi i sängen. Norah och jag. Eller, jag sitter och Norah ligger och funderar bredvid mig på om hon ska vara nöjd med att bara ligga där eller kanske försöka få lite uppmärksamhet snart. Dagarna rullar på med amning, promenader, blöjbyten och lite sömn här och där. Idag har vi varit och handlat med mamma Elin och sedan hälsat på henne på jobbet när hon började jobba. Väldigt trevligt, men alla aktiviteter tröttar ut otroligt mycket nu för tiden. Troligtvis beror detta på att nätterna bitvis varit väldigt sömnlösa. Frustrationen är stor över att varje natt ser så annorlunda ut, jag vet aldrig hur det ska bli. Härom natten var jag uppe varannan timme hela natten. Hon skulle äta hela tiden, somnade sen vid bröstet och så fort jag la ner henne i vaggan så började hon stöka runt. Så fick jag vyssa och klappa en bra stund. Tillslut kan jag lägga mig, somna till en kort kort stund och sen börjar allt om igen. Det hela går ju bra och jag är stolt över att jag helammar och kan göra det, men är samtidigt bitvis avundsjuk på de som har en flaska att ta till och som kan dela med sin partner och ta varannan natt. I går natt var det dock helt annorlunda. Då var jag uppe tre gånger mellan 22.00 och 7.00 vilket kändes helt fantastiskt!

Igår var vi iväg hos Caroline och träffade lilla Hugo. Jeanette och Fiona var också där samt Sofie och hennes lille pojk som ligger kvar i magen. Vi tycker alla att det är dags för honom att komma ut nu. Vi satt alla fyra och pratade bebisar, förlossning och livet i allmänhet. Är så glad att jag och Norah hittat ett gäng att umgås med så vi kan ventilera lite tankar och vara lite sociala. Verkligen jättetrevligt! Snart ska vi ta en promenad med hunden, börjar få kläm på det hela nu, men i början var det minsann inte lätt. Först ska Norah ha med sig filt, napp, kläder m.m. Sen ska hunden få på sig koppel, medan jag har Norah på armen och alla dessa saker i handen. Dörren ska låsas, vi tar oss nerför trappen, låsa upp till förrådet, två dörrar tills vi når fram till vagnen. Låsa dörrarna igen med vagn, hund och bebis plus alla sakerna. Lägga ner Norah, lägga på filt och se till att hon har det bra och sen är det bara att promenera! Lite struligt, men underbart att komma ut och Norah älskar verkligen sin vagn och att ut och gå=)

Nu är det visst matdags. Bara att hänga på!

Föräldratestad...

Det känns som om vi haft det lite för lätt. Som om allt gått lite för bra. Det är en otäck känsla som göra att man är orolig hela tiden. Jag inser att det är så livet ser ut nu. oron finns som en hök som svävar över mig ständigt. jag oroar mig för helt löjliga och overkliga saker som att jag ska tappa henne eller göra något fel. Fast jag vet att det inte kommer hända. Vi är så noggranna med allt, så försiktiga. Oron finns också över sjukdomar. Små prickar känns i mitt huvud som värsta stora utslagen, varje märkligt ljud får mig att rycka till, ska hon verkligen låta så? Oron finns också över framtiden. Kommer hon vara lycklig, kommer hon hitta sig själv och bli en stark och bra människa? Kommer hon ha vänner? Kommer hon älska oss så som vi älskar henne?

Nu har vi haft vårt första test som föräldrar och det har inte varit roligt. Norah har fått problem med röd rumpa. Det började med lite rodnad, vi smorde med Inytiol och Silon men det blev ingen riktig skillnad. När vi var på bvc sa läkaren bara att det var normalt och att vi skulle testa bepanthen istället. Vi gjorde det också, men utan resultat. Rumpan såg då ändå rätt "okej" ut. Plötsligt över natten bara blossade det till och blev knallrött. Alltså verkligen knallrött!! Huden var som läder och helt knottrig. Hon var så otröstlig och verkade ha rejält ont. Var uppe större delen av natten. Hade henne utan blöja och bytte underlag hela tiden. Hon var så ledsen. Jag grät för att jag inte kunde trösta henne, för att inget hjälpte och för att jag kände mig så dålig som mamma. Men vad skulle vi gjort annorlunda? Ringde bvc och de sa att vi skulle testa kortisonsalva. På apoteket fick jag en salva mot både svamp och med kortison i. Äntligen började det vända men det känns som om det kommer ta lång, långt tid innan det är helt bra. Rumpan är som en stor sårskorpa nu. Den har torkat och blivit mer rosa, hon verkar inte ha ont längre men det ser fortfarande hemskt ut att det krossar hjärtat lite varje gång man ser det.

Man är så känslig och känner sig så liten. För någon utanför kan det verka fjantigt, att man blir så förstörd över en röd rumpa, över lite svamp, men för en mamma är det som om världen går under.

Förutom detta jobbiga har det också varit mycket positivt i livet nu. Mycket besök och mycket trevliga och mysiga stunder här hemma. Vi har fått så mycket fina gåvor av alla som varit här, man blir helt rörd!

Det sömnlösa nätterna är inte så påfrestande som jag trodde och dagarna lunkar på. Jag är så glad och lycklig som har min fina familj. Speciellt under prideveckan då det varit mycket diskussioner om utveckligen i sverige och i andra länder, så känner jag att jag måste blunda och nypa mig i armen. Här är jag. Jag får älska den jag vill, skaffa familj med den jag älskar och ha ett underbart, kaotiskt och fantastiskt liv med den. Det borde vara så självklart överallt, men det är det inte. Var vore jag idag utan fina fru och min underbara dotter? Snart är det fem år sen vi sågs första gången Elin och jag. Den dagen förändrades verkligen allt och mina drömmar började sakta men säkert att bli sanna.

Nu är det snart amningsdags, sen lite sömn innan nästa vakna timme. Jag älskar mitt liv just nu!

Tiden som går

Här är vi nu. Snart är det fyra veckor sen hon kom. För mig har hon funnits för alltid.
Vackra Norah. Vi har en vardag nu, en något stökig och kaotisk vardag, men ändå.
Vi byter blöja och badar, vi sover och tröstar, pussas och kramas, kör vagn och åker bilstol. Allt fungerar fint.
Det är så svårt att fatta att det är hon som varit i magen. Det är hennes små fötter jag puttat på där inne, hennes lilla kropp jag känt röra på sig. Nu är hon snart en månad gammal, hur gick det till?

Tiden går så fort, för fort. Jag får lite panik när jag ser hur hon växer, hur dagarna går. Det gör mig lite rädd. Rädd att jag ska glömma hur det kändes de där första sekunderna, timmarna, dagarna. Rädd att glömma lukten och känslorna. Rädd att hon ska växa upp innan jag hunnit med. Idag packade jag ihop gravidkläderna. Jag kan inte fortsätta bo i dem nu. Jag insåg att jag redan saknar det. Magen, längtan, känslorna och förhoppningarna. Sen ser jag på henne och inser att hon är allt jag någonsin önskade och hoppades på.

Nu finns något annat är förhoppningar och drömmar, nu finns vi. Nu finns kärlek och en annan slags framtid, som jag längtar till mer än någonsin. Längtar till semestrar med barntema, efter julafton med tomte och på tok för mycket klappar. Längtar till hennes fösta tand, hennes fösta seg, hennes fösta ord. Jag inser att hon kommer uppleva massor av saker för första gången, och vi kommer få vara med. Fina fru och jag kommer få se hur hon växer upp till något fantastiskt, vi kommer få vara med och älska henne, länge, länge.

Visst finns oron där också. Ibland drömmer jag att någon skadar henne, att hon råkar illa ut. Ibland går jag upp på natten för att allt är för tyst. Jag kollar om hon andas, smeker hennes lilla huvud och känner hennes värme. Jag oroar nig för varje lilla prick på hennes hud, oroar mig för hur hon sover, för hur hon äter. Jag försöker att bara andas och slappna av men det är svårt.

Jag vet inte om detta inlägg mest blev ord utan röd tråd alls. Egentligen ville jag bara skriva att jag älskar henne, mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. Här är vi nu. Det är snart fyra veckor sen hon kom. För mig har hon funnits för alltid!

Fantastiska, underbara lilla älskling!

Plötsligt var hon bara här. Jag minns inte riktigt hur det gick till längre. Alla resor till Danmark, alla tester alla tårar, förhoppningen efter varje försök. Besvikelsen och så till sist glädjen över att något äntligen hänt. Jag minns knappt att någonting var jobbigt, minns inte hur hopplösheten kändes, minns inte hur ont värkarna gjorde, minns inte hur trött jag var, minns inte att jag någonsin tvivlat på mig, på oss. Jag minns ingenting mer än henne.

Nu är hon här. Som om hon varit här för alltid och ändå är allt så nytt. Hon kom ut, något kletig och skrynklig, med ett litet skrik kom hon ut och allt vara förändrat. Vi slöt oss om varandra. Familjen. Hur lyckades vi med detta? Jag vet att vi gjort något bra, jag ser det i hennes ögon att vi skapat något fantastiskt. Att vi är fantastiska. Har aldrig känt så förut.

Hur beskriver man detta under, hur ska jag förklara för er, för henne hur viktig hon är. Hur hon är unik, fantastisk och älskad. Hur ska hon förstå att vi tror på henne, att hon kan bli det hon vill, vara den hon vill. Hur ska vi någonsin räcka till att älska henne så som hon förtjänar. Vi ska i alla fall göra vårt bästa.

Nu är det matdags. Sånt är mitt liv nu, och det är det bästa livet man kan ha. Mata, sova, byta blöja. Sniffa lite på hennes lilla bebishuvud och pussa på hennes små, små fötter. Se henne somna och höra henne vakna. Börja om på nytt igen. Livet har en ny mening nu och det är hon. Det är vi. Jag och mina älsklingar. Vi må vara en något speciell familj, men vi älskar varandra och jag är så stolt. Stolt över mig själv. Att jag klarade graviditeten och förlossningen så som vi planerat. Naturligt, med rätt kost, med så lite mediciner som möjligt och med styrka och glädje hela vägen. Stolt över fina Elin, som stöttat och funnits för oss hela tiden, som nu är väldens bästa mamma. Hon ser allt, hör varje litet pip som Norah gör, ser till att allt vi behöver finns hos oss och samtidigt kämpar på med jobb och hemmet. Jag är också stolt över Norah som orkat sig igenom hela resan. Från en ensam lite cell i min mage, till världens finaste lilla människa. Hon är stark, hon är envis och hon verkar älska oss så som vi älskar henne. Vi är bäst, just nu är vi oslagbara. Familjen. Ingenting är riktigt jobbigt längre. Jag minns inget som varit svårt, som gjort ont, som sårat oss. jag minns bara henne, att hon kom till oss och allt annat försvann!

Nya tider, tankar och förhoppningar

Det händer saker mycket här hos fruarna Almqvist. Jag har inte hunnit skriva just på denna bloggen eftersom de filosofiska tankarna som brukar platsa här inte riktigt gått att formulera bra i text. Gör ett försök nu.

Det var en höstruskig november dag då tanken på något sätt blev verklighet. Drömmen gick från fantasi till eventuell lycka blandad med en massa oro. Egentligen började det ju naturligtvis tidigare än så. Detta test tog vi ju tre veckor efter att vi varit i Danmark för fjärde gången. Fyra långa och kämpiga resor, med ganska mycket besvär, tårar, hopp och sedan en hemsk besvikelse. Utom denna sista gång då såklart. Lilla du som bor i min mage nu. Dig såg jag redan som ägg via ett ultraljud. Då var det lilla ägget 17mm och redo att resa vidare. vidare till ett liv och en framtid, till ett du.

Från första sekund har vi älskat dig. Redan innan vi visste att du blivit till så fanns det kärlek. Mamma Elin låg och pratade med dig långt innan du blivit mer än några celler stor. Vi längtade så efter dig. Det första veckorna var en mardröm. Jag vägrade att ta ett test, visste inte om jag orkade se ännu ett ensamt streck eller ett "inte gravid" på stickorna. Det var egentligen inte förrän dagen innan testet, då vi besökte Hanna och Amanda som jag faktiskt tänkte att jag ju redan lever som om jag vore gravid. Undviker allt som kan vara farligt, klappar magen och drömmer mig bort. Drömmer om att du ska finnas där och jag inser att det måste vara så, inget annat får vara sant. Jag tar ägglossningstest, två stycken, först. Tänker att om de visar negativt så skiter jag i att ta ett graviditetstest och bara går och begraver mig under täcket. På ägglossningsstrecket växer två streck fram. Kontrollstrecket är starkt, men det andra strecket är starkare. Mycket starkare. Tar ett CB test, väntar i en evighet innan jag ser, smiley, glad smiley. Positivt. Dags för graviditetstestet. Väntar i vad som känns som flera timmar, tillse texten dyker upp och jag skriker, gråter, rusar in till Elin. Jag minns den stunden alltid, alltid, alltid. Dagen då du blev verklighet och inte fantasi.

Sen kom oron och ängslan. Skulle du stanna kvar hos oss? Hela julen tänkte jag bara på dig. Hela nyår också. Ska jag vara ärlig så är det dig jag tänker på mestadels av tiden all min vakna tid.

Hur kan man älska någon så mycket som vi älskar dig? Vi som aldrig riktigt mötts? Trots att jag aldrig sett dig i verkligheten så är du det finaste och dyrbaraste jag har. Nu är jag säker på att du finns. Nu känner jag dig tydligt. Du sparkar på mig med dina små fötter varje kväll, till och med Elin kan höra dig säga "här är jag". Vi lyssnar på Bob Dylan och Norah Jones. Du har dina egna hörlurar. Vi är ute och rider och promenerar. På jobbet är du lugn, men när jag ska sova vaknar du till. Du är ganska stor nu, du kan höra och känna smaker. Du har ett minne redan, kanske minns du mamma Elins röst och längtar efter kvällarna då hon ligger och pratar med dig. Jag tror du älskar oss så som vi älskar dig.

Det händer så mycket här hos fruarna Almqvist. Det största och viktigaste är du. Älskade, fina, vackra lilla du. Stanna där du är tills du är redo, vi väntar med öppna armar och längtar till sommaren då vi får mötas som en familj. Mamma, mamma, barn!