Nu har ännu en älskad vän och familjemedlem försvunnit från oss. För några veckor sedan sprang hon runt här hos oss. Drev oss till vansinne med sitt jamande, lekte med bästa kompisen, tiggde mat och hoppade upp för att mysa på kvällarna. Blir så trött på livet och så trött på att aldrig vara förberedd, om man nu någon gång kan bli det.
I måndags var jag så säker på att det bara var något litet som var fel, att hon behövde annan kost, någon medicin, eller i värsta fall en operation om de hittat något fel som kunde åtgärdas på det sättet. Som en käftsmäll kommer veterinären in och berättar om diabetes, om att det eventuellt går att behandla, men prognosen är tveksam och vägen till bättring otroligt lång. Jag inser på några sekunder att det inte är den vägen vi kommer gå. Vi kommer mista henne, jag visste det direkt... Vi passade på att mysa, att umgås, ta en promenad och bara prata fina minnen en dag, innan det var dags. Sen bara sprang tiden iväg. Två sekunder senare satt vi där. Vi såg hjälplöst på när hon somnade in, och även om det var rätt beslut och allt gick lugnt till så kan jag inte låta blir att tänka "Vi har fört dig hit". Begravning, tårar och några familjekramar i någon slags obegriplighet, sen ska allt bara snurra på igen. Klarar andra människor verkligen av att bara glömma?
Jag kommer aldrig kunna acceptera detta. Att vi finns en sekund. Nästa sekund är vi borta. Jag kan aldrig acceptera detta. Att denna gången var det hon, älskade, fina Milla. Denna gången var det hon -och en gång är det jag...
