Jag vill skriva om mina barn...

Hur skriver jag om mina barn så att ni förstår? Allt som hänt de senaste åren är så overkligt och så fantastiskt. För tre år sen, var jag nygift och vi hade gjort några misslyckade försök att bli med barn. Nu sitter jag här med två underbara ungar. Norah är så stor och duktigt. Hon kan allt i hela välden själv och blir jättearg när hon får minsta lilla motgång. Hon pratar oavbrutet, leker galna lekar och ger de varmaste av kramar. Sen lillebror kom har hon inte sagt ett ont ord om honom. Trots att han skrek sig igenom sina två första månader och forfarande kan skrika på kvällarna så det ekar i lägenheten. Förra veckan började hon på förskolan. Min lilla tjej på förskola. Jag vill och vill inte. Helst vill jag bara stanna tiden och ha henne hos mig jämt. Men hon vill ut och framåt och jag måste hänga med.

Och så Dylan. När han kom, snabbt och intensivt blev allt lika chockartat och dimmigt som när Norah föddes. Jag gick ifrån min absolut värsta stund i livet under de där sekunderna då barnmorskan sa "Nu måste han ut!!" till total lycka. Han var lika vacker som sin syster, lika efterlängtad och lika älskad. Jag hade mer erfarenhet och stod på mig mer på bb och tiden efter. Efter klippt tungband i göteborg funkade amningen och livet började rulla. Dylan är sin systers motsats på de flesta vis. Han är högljudd och väldigt aktiv. Han älskar sin syster något oerhört. Så fort hon kommer i närheten så börjar han le, och när hon leker med honom är det som om världen slutat snurra. Dylan ska vara nära. Jämt. Han går från 0-100 på en sekund men lika snabbt som han varvar upp kan han också slockna i famnen, i sjalen eller vid bröstet.

Mina barn. När jag ser in i deras ögon ser jag hela universum. Jag ser allt och ingenting. Jag blir stark och svag på samma gång. Hoppfull och laddad med framtidstro, jag får ångest och panik inför allt som väntar dem i deras framtid. Jag ser deras samspel och deras glädje. Jag vill ge dem allt. Jag gråter för att jag aldrig räcker till, och skrattar åt min egen dåliga självinsikt. Jag vet att hela deras värld ryms i min famn. I alla fall ett tag till...För hur jag än fixar och ordnar. Lagar nyttig mat från grunden. Tar mig ut med dem varje dag. Lär dem gå på toa och tvättar dem rena. Hur jag än anstränger mig så är det bara en sak som jag hoppas de kommer minnas den dagen jag inte finns längre. Att jag älskar dem. Jag älskar dem så som ingen människa älskat någon förut. Norah säger till månen och tillbaka, men det räcker inte på långa vägar. Mina barn. Hur skriver jag om dem så att ni förstår?...