Motgångar

Idag är det lite nere här. Jag känner själv att det blir lite för mycket bokstäver i mitt liv, att de liksom smyger sig in på ställen där jag inte vill ha dem. Inte så att de förstör något, mer att de bara ligger där och skaver, liksom stör livet och rutinerna. Min ADHD gör sig påmind när det blir sån här kaos i huvudet. Alla tankar snurrar tio varv innan de landar och jag får fokusera så otroligt hårt för att inte låta dem ta över mig. Det kommer de aldrig göra, men visst blir man trött av att hela tiden gå på högvarv.

Jag sover när Norah sover och är vaken när hon är vaken. Jag är så otroligt tacksam över henne, över fina Fru och över vårt liv. Ibland blir jag lite galen av detta katastroftänkandet som jag har, som gör att jag blir så ledsen när jag blir ledsen och så glad när jag blir glad. Jag är tacksam såhär i efterhand att jag inte visste om att jag har pco när vi skulle få Norah, då kanske detta katastroftänkande gjort det ännu svårare att faktiskt få henne. Jag tänker mycket på mormor, på hur hon måste ha haft det under alla år då de inte lyckades bli med barn. Jag tänker på hur hon måste känt och tänkt. Jag tänker på hur bra hjälp vi fått och att det inte alls fanns samma möjligheter då. Att det tog 13 år innan min mamma blev till. Att hon kämpade i 13 år. Det gör det lättare för mig just nu, att tänka på det...

Jag har inte haft ont i magen på nästan en vecka, fast jag knappt tagit värktabletter alls. Idag, efter provsvarsbesked och mycket kaos i huvudet gav jag mig ut och sprang. Jag låter som ett gammalt ångdrivet tåg när jag springer. Mina ben går till slut av sig själva, liksom tuffar fram som om de var drivna av något annat än min egna kropp. Det är min vilja. Så tänker jag. Jag kan allt om jag bara vill. Jag har alltid älskat att bli sådär trött så jag nästan går under. Ni vet så trött så man tror att man aldrig mer kommer kunna driva sig själv framåt. Man tänker att "nu får jag sitta här" helt okapabel att ens resa sig. Sen gör man det ändå. Trotsar det omöjliga. Inte för att man kan utan för att man vill.

Alla dessa prover, läkarbesök och samtal har givit något trots allt. Förklaringar. Till varför jag har ständiga sötsug, är hungrig jämt. Till andra privata saker som jag funderat på länge. Jag gillar när livet förklarar sig. Inte när det ursäktar sig och jag måste hitta orsaker och lösningar själv. Men bokstäverna stör mig och jag undrar hur många bokstäver en vanlig människa hinner samla på sig under livet.

Imorgon är det slut på katastroferna. Imorgon är en helt ny dag. Jag gråter idag, för att jag vill. För att det trots att det inte är en lika verklig katastrof som det många andra går igenom, så är det min katastrof och den måste få denna dagen på sig. Imorgon gråter jag inte mer. Imorgon är bokstäverna bara något som jag lägger undan inuti mig och lever med. Imorgon är det häst igen, Norah mys och familjemys. Helgen gick åt till pride och det var bra. Jag dansade med fina Fru och mindes hur vi kan bara bara vi. Bland tusen andra i samma rum kan det fortfarande vara bara vi. Jag kände doften av henne, och glädjen av oss. Jag skrattade på riktig och glömde bort att jag varit orolig och stressad bara timmar innan. Om någon kunde förstå hur lyckligt lottad jag är mitt i allt detta. Att jag har en sån underbar familj, så otrolig fina vänner och att jag kommit så långt från det jag en gång varit. Imorgon är jag inte en människa med en massa bokstäver. Imorgon är jag bara jag igen...

Igen och igen och igen...

Känns som om det aldrig tar slut, dessa svåra beslut, dessa öden som inte går att påverka hur mycket man än vill.
Nu har ännu en älskad vän och familjemedlem försvunnit från oss. För några veckor sedan sprang hon runt här hos oss. Drev oss till vansinne med sitt jamande, lekte med bästa kompisen, tiggde mat och hoppade upp för att mysa på kvällarna. Blir så trött på livet och så trött på att aldrig vara förberedd, om man nu någon gång kan bli det.

I måndags var jag så säker på att det bara var något litet som var fel, att hon behövde annan kost, någon medicin, eller i värsta fall en operation om de hittat något fel som kunde åtgärdas på det sättet. Som en käftsmäll kommer veterinären in och berättar om diabetes, om att det eventuellt går att behandla, men prognosen är tveksam och vägen till bättring otroligt lång. Jag inser på några sekunder att det inte är den vägen vi kommer gå. Vi kommer mista henne, jag visste det direkt... Vi passade på att mysa, att umgås, ta en promenad och bara prata fina minnen en dag, innan det var dags. Sen bara sprang tiden iväg. Två sekunder senare satt vi där. Vi såg hjälplöst på när hon somnade in, och även om det var rätt beslut och allt gick lugnt till så kan jag inte låta blir att tänka "Vi har fört dig hit". Begravning, tårar och några familjekramar i någon slags obegriplighet, sen ska allt bara snurra på igen. Klarar andra människor verkligen av att bara glömma?

Jag kommer aldrig kunna acceptera detta. Att vi finns en sekund. Nästa sekund är vi borta. Jag kan aldrig acceptera detta. Att denna gången var det hon, älskade, fina Milla. Denna gången var det hon -och en gång är det jag...

Min stora kärlek

Nu var det länge sen sist. Jag har inte riktigt haft tid att skriva även om inspirationen ofta funnits. Hälften av det jag tänkt skriva har försvunnit från mina tankar, men ville ändå ge det ett försök. Vi har det ganska bra. Det är stressigt bitvis och kan ibland kännas tungt, men ofta känns det bra och mysigt och fint! Igår ammade jag för sista gången. Det var väldigt känslosamt och jag fällde några tårar, men det känns ändå okej. Jag känner att vi har gjort färdigt det nu, att det byts ut mot annat som blivit viktigare för Norah. Tiden går så fort, tror det är det som gör att jag haft svårt att släppa taget om amningen. Norah blir så stor. Hon vill göra saker själv nu. Hålla flaskan själv, sitta och leka själv. Hon vill absolut inte ligga i famnen och sova, eller ens mysa om hon måste ligga ner. Det ska stå och sittas jämt. Ibland kan jag fortfarande slås av någon slags uppenbarelse-tanke, liksom "Hon är verkligen här". Som om det fortfarande inte landat i mig att hon är vår. Ibland försöker jag komma ihåg hur det kändes, precis efter förlossningen, dagarna på BB. Det är en stor sorg i mig att jag inte riktigt kan fånga den där känslan och behålla den. Jag minns knappt doften längre, av nyfödd bebis. Minns inte sparkarna i magen eller värkarnas smärta. Är det verkligen normalt, att man glömmer allt?! Jag vill ju så gärna minnas, men när jag ser på foton och filmer i datorn nu känns det inte som jag. Bebisen känns inte som henne. Fast jag ju vet att det är vi!

Jag bekymrar mig fortfarande över allt, men tycker det börjar bli lättare att släppa taget ibland och bara låta saker ske. Rädslan och ångesten på nätterna har lättat något, kanske för att Norah sover så oroligt just nu så att jag springer ut och in i hennes rum ständigt. Jag hinner ofta precis somna om innan hon vaknar igen. Ibland gnäller hon bara lite och somnar sedan direkt, men ofta så skriker hon tills man kommer in. Klappar lite, stoppar om och ger nappen. Vissa nätter är jag inne hos henne 10-15 gånger. Då känns det som om jag lika gärna kunde strunta i att sova alls! På dagarna är hon i alla fall samma Norah som tidigare. Glad för det mesta, hungrig på mat och äventyr, orädd och nyfiken, bara en av mammorna finns med. På babysimmet är jag så stolt över henne. Sist skulle vi låta bebisarna hoppa från kanten och doppa hela sig under vatten. Målet var att de sedan själva skulle söka sig tillbaka till kanten och vilja upp. Norah var så glad att hon skrattade. Till och med när hon fick hela huvudet under ytan och en kallsup på det, så ville hon bara upp och i igen. Glädjen av att se hur hon utforskar och njuter gör att hela min värld bara fylls av lycka!

Med familjen som helhet är det ganska bra också. Fina Fru stressar en del på jobbet och det blir inte mycket sömn och mystid för någon av oss. Vi klarar oss ändå bra. Vi har varandra och jag börjar mer och mer inse att vi nog inte ska jämföra vårat liv med någon annans. Det funkar inte riktig så. Den strukturen och den ordningen vi har på vårat liv duger bra för oss. Den funkar för det mesta och gör att vi håller ihop. Ibland känns det som totalt kaos, men det rättar alltid till sig bara vi får några minuter tillsammans. Vi påminns om vad som är viktigt. Andas ett tag och sedan rullar livet på. Dagarna för mig går åt till matlagning åt oss alla. det tar mycket tid och planering med är väldigt roligt. Norah testar massa nya grejer och älskar nästan allt hon smakat. Jag försöker se till att vi mammor får i oss bra mat också. Jag fyller frysen med matlådor till frus jobb och till de dagar då jag inte hinner laga. Resten av dagarna ägnar jag åt Norah och djuren. Vi tar promenader med barnvagn och hund, myser med katterna och försöker hålla lite städat och hårfritt trots våra fyrfota familjemedlemmar. Nu när jag fått rutin på allt så går det lätt och enkelt och tar inte alls samma energi längre. Nu sover Norah. Ikväll ska vi hämta Fru på jobbet så hinner de två säga hej till varandra innan natten. Nästa helg är vi äntligen lediga tillsammans alla tre utan några som helst planer. Då hoppas vi på mycket familjemys och lite lugn och ro till att vila!

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Min dotter och jag

Här är vi nu, min dotter och jag. dagarna går verkligen i ett och jag hinner inte med. Samtidigt finns en tristess över att de flesta dagar ser likadana ut. Jag går upp, en gång mitt i natten för att mata, en gång för att ta med Norah in till vår säng i hopp om att hon sover en timme till om hon bara får vara med oss. Sen blir klockan sju, kanske halv åtta, då är det dags att gå upp. Göra frukost, gröt, smörgås, fixa kaffe. Är Fru ledig så äter vi kanske tillsammans, annars är det vi. Min dotter och jag. Sen är det "tand"borstning, blöjbyte, leksaker och tröstande. Vi ger katrinplommon för magen, jag lagar mat till mig och till henne, matlåda till Fru. Sen fortsätter det med bjöjbyten, matning och promenad. Kvällen slutar med att alla leksaker ska in igen, disken fixas och Norah får sina "tänder" borstade igen. Det blir ännu en matning, läsning, sång och godnatt. Hon somnar och jag lägger mig, i väntan på nästa dag. Livet är på något sätt underbart och skräckfyllt på samma sätt. Det är perfekt och jättekul, samtidigt som det är kaotiskt och rent av tråkigt!

Jag känner mig ändå stolt över mig själv, och över oss. Jag har fixat amningen så länge som jag ville. Vi lagar egen mat som Norah älskar. Vi har jättefina rutiner och en fantastiskt glad och lätt dotter som nästan aldrig gråter hysteriskt eller protesterar högljutt. Hon är frisk nästan jämt och på bra humör nästan hela dagarna. Hon somnar själv och vaknar inte mer än någon gång per natt längre. Under dagarna som vi umgås hon och jag, så hinner jag med hemmet, djuren och mig själv, i alla fall det som är nödvändigt.

Nu är det matdags. Tänkte skrivit mer, men det är annat som går före nu. Ta hand om er!