Motgångar

Idag är det lite nere här. Jag känner själv att det blir lite för mycket bokstäver i mitt liv, att de liksom smyger sig in på ställen där jag inte vill ha dem. Inte så att de förstör något, mer att de bara ligger där och skaver, liksom stör livet och rutinerna. Min ADHD gör sig påmind när det blir sån här kaos i huvudet. Alla tankar snurrar tio varv innan de landar och jag får fokusera så otroligt hårt för att inte låta dem ta över mig. Det kommer de aldrig göra, men visst blir man trött av att hela tiden gå på högvarv.

Jag sover när Norah sover och är vaken när hon är vaken. Jag är så otroligt tacksam över henne, över fina Fru och över vårt liv. Ibland blir jag lite galen av detta katastroftänkandet som jag har, som gör att jag blir så ledsen när jag blir ledsen och så glad när jag blir glad. Jag är tacksam såhär i efterhand att jag inte visste om att jag har pco när vi skulle få Norah, då kanske detta katastroftänkande gjort det ännu svårare att faktiskt få henne. Jag tänker mycket på mormor, på hur hon måste ha haft det under alla år då de inte lyckades bli med barn. Jag tänker på hur hon måste känt och tänkt. Jag tänker på hur bra hjälp vi fått och att det inte alls fanns samma möjligheter då. Att det tog 13 år innan min mamma blev till. Att hon kämpade i 13 år. Det gör det lättare för mig just nu, att tänka på det...

Jag har inte haft ont i magen på nästan en vecka, fast jag knappt tagit värktabletter alls. Idag, efter provsvarsbesked och mycket kaos i huvudet gav jag mig ut och sprang. Jag låter som ett gammalt ångdrivet tåg när jag springer. Mina ben går till slut av sig själva, liksom tuffar fram som om de var drivna av något annat än min egna kropp. Det är min vilja. Så tänker jag. Jag kan allt om jag bara vill. Jag har alltid älskat att bli sådär trött så jag nästan går under. Ni vet så trött så man tror att man aldrig mer kommer kunna driva sig själv framåt. Man tänker att "nu får jag sitta här" helt okapabel att ens resa sig. Sen gör man det ändå. Trotsar det omöjliga. Inte för att man kan utan för att man vill.

Alla dessa prover, läkarbesök och samtal har givit något trots allt. Förklaringar. Till varför jag har ständiga sötsug, är hungrig jämt. Till andra privata saker som jag funderat på länge. Jag gillar när livet förklarar sig. Inte när det ursäktar sig och jag måste hitta orsaker och lösningar själv. Men bokstäverna stör mig och jag undrar hur många bokstäver en vanlig människa hinner samla på sig under livet.

Imorgon är det slut på katastroferna. Imorgon är en helt ny dag. Jag gråter idag, för att jag vill. För att det trots att det inte är en lika verklig katastrof som det många andra går igenom, så är det min katastrof och den måste få denna dagen på sig. Imorgon gråter jag inte mer. Imorgon är bokstäverna bara något som jag lägger undan inuti mig och lever med. Imorgon är det häst igen, Norah mys och familjemys. Helgen gick åt till pride och det var bra. Jag dansade med fina Fru och mindes hur vi kan bara bara vi. Bland tusen andra i samma rum kan det fortfarande vara bara vi. Jag kände doften av henne, och glädjen av oss. Jag skrattade på riktig och glömde bort att jag varit orolig och stressad bara timmar innan. Om någon kunde förstå hur lyckligt lottad jag är mitt i allt detta. Att jag har en sån underbar familj, så otrolig fina vänner och att jag kommit så långt från det jag en gång varit. Imorgon är jag inte en människa med en massa bokstäver. Imorgon är jag bara jag igen...