Närhet

Nu har det gått några veckor sedan sist. Det rullar på här hemma och tiden går fort.
Ibland är jag trött och ibland orkar jag hur mycket som helst. Vissa dagar är Norah glad dagen igenom och vissa dagar verkar allt vara fel hur mycket man än gosar, byter blöja, matar och tröstar. Det skär så i hjärtat när hon gråter och jag inser att jag är en sån mamma som inte låter henne skrika, nästan inte alls. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag är nära jämt, att hon får känna kroppslig värme och kontakt när hon behöver det.

För jag vill aldrig att hon ska undra över mig. Undra om jag hör henne, om jag kommer att komma till undsättning. Jag vill aldrig att hon ska vara osäker på hur mycket jag bryr mig, på hur mycket jag älskar henne och vill hennes bästa. Jag gör det för henne, men jag inser också att jag gör det för mig själv också. Jag behöver hennes närhet och jag saknar den så fort hon är borta från mig. Jag saknar hennes doft och hennes ljudande, saknar känslan av att vara vi. Tiden går så fort. Snart kommer hon krypa, gå och springa. Snart kommer närheten inte finnas på samma sätt. Snart är det förändrat -inte sämre, men förändrat, och då vill jag minnas just detta. Att jag satt och såg på henne i timmar, när hon sov, drömde, log och vaknade. Minnas när hon höll mina fingrar med sin lilla hand, första gången hon såg på mig sådär på riktigt och jag visste att det var mig hon tittade på. Denna tiden kommer inte igen. Inte med henne, inte på detta sättet.

För ett år sedan gifta jag mig med kvinnan som jag älskar. Då var detta fortfarande en dröm. Vi hade precis fått reda på att försök 3 hade misslyckats och vi försökte glömma för en stund att vi kämpade så hårt för att det skulle bli en liten bebis i vår familj. Nu firade vi vår bröllopsdag med att ha barnvakt och vara ute och äta. Vi läste alla fina hälsningar som gästerna lämnat i den lilla lådan och försökte bara njuta av att vara tillsammans. Men ska vi vara riktigt ärliga så saknade vi henne hela tiden och pratade om henne större delen av tiden. Det slutade med att jag visade Elin alla ställen i Nybro där vi kan leka med Norah sen när hon blir större. Vi kollade in badplatser och körde runt något varv innan vi begav oss tillbaka till mormor och morfar som fått njuta av vår fina tjej en stund.

Så kan det vara... Ibland är vi båda helt slut. Ibland bråkar vi om helt meningslösa saker i ren utmattning, men oftast, oftast så ler vi. Vi håller henne och pussar hennes panna och tänker på viktigare saker än allt det där. Vi tänker på varandra, på vår finaste familj och på hur vi måste njuta av denna tiden, som faktiskt aldrig kommer igen!

Bebismys och vakna nätter

Här sitter vi i sängen. Norah och jag. Eller, jag sitter och Norah ligger och funderar bredvid mig på om hon ska vara nöjd med att bara ligga där eller kanske försöka få lite uppmärksamhet snart. Dagarna rullar på med amning, promenader, blöjbyten och lite sömn här och där. Idag har vi varit och handlat med mamma Elin och sedan hälsat på henne på jobbet när hon började jobba. Väldigt trevligt, men alla aktiviteter tröttar ut otroligt mycket nu för tiden. Troligtvis beror detta på att nätterna bitvis varit väldigt sömnlösa. Frustrationen är stor över att varje natt ser så annorlunda ut, jag vet aldrig hur det ska bli. Härom natten var jag uppe varannan timme hela natten. Hon skulle äta hela tiden, somnade sen vid bröstet och så fort jag la ner henne i vaggan så började hon stöka runt. Så fick jag vyssa och klappa en bra stund. Tillslut kan jag lägga mig, somna till en kort kort stund och sen börjar allt om igen. Det hela går ju bra och jag är stolt över att jag helammar och kan göra det, men är samtidigt bitvis avundsjuk på de som har en flaska att ta till och som kan dela med sin partner och ta varannan natt. I går natt var det dock helt annorlunda. Då var jag uppe tre gånger mellan 22.00 och 7.00 vilket kändes helt fantastiskt!

Igår var vi iväg hos Caroline och träffade lilla Hugo. Jeanette och Fiona var också där samt Sofie och hennes lille pojk som ligger kvar i magen. Vi tycker alla att det är dags för honom att komma ut nu. Vi satt alla fyra och pratade bebisar, förlossning och livet i allmänhet. Är så glad att jag och Norah hittat ett gäng att umgås med så vi kan ventilera lite tankar och vara lite sociala. Verkligen jättetrevligt! Snart ska vi ta en promenad med hunden, börjar få kläm på det hela nu, men i början var det minsann inte lätt. Först ska Norah ha med sig filt, napp, kläder m.m. Sen ska hunden få på sig koppel, medan jag har Norah på armen och alla dessa saker i handen. Dörren ska låsas, vi tar oss nerför trappen, låsa upp till förrådet, två dörrar tills vi når fram till vagnen. Låsa dörrarna igen med vagn, hund och bebis plus alla sakerna. Lägga ner Norah, lägga på filt och se till att hon har det bra och sen är det bara att promenera! Lite struligt, men underbart att komma ut och Norah älskar verkligen sin vagn och att ut och gå=)

Nu är det visst matdags. Bara att hänga på!

Föräldratestad...

Det känns som om vi haft det lite för lätt. Som om allt gått lite för bra. Det är en otäck känsla som göra att man är orolig hela tiden. Jag inser att det är så livet ser ut nu. oron finns som en hök som svävar över mig ständigt. jag oroar mig för helt löjliga och overkliga saker som att jag ska tappa henne eller göra något fel. Fast jag vet att det inte kommer hända. Vi är så noggranna med allt, så försiktiga. Oron finns också över sjukdomar. Små prickar känns i mitt huvud som värsta stora utslagen, varje märkligt ljud får mig att rycka till, ska hon verkligen låta så? Oron finns också över framtiden. Kommer hon vara lycklig, kommer hon hitta sig själv och bli en stark och bra människa? Kommer hon ha vänner? Kommer hon älska oss så som vi älskar henne?

Nu har vi haft vårt första test som föräldrar och det har inte varit roligt. Norah har fått problem med röd rumpa. Det började med lite rodnad, vi smorde med Inytiol och Silon men det blev ingen riktig skillnad. När vi var på bvc sa läkaren bara att det var normalt och att vi skulle testa bepanthen istället. Vi gjorde det också, men utan resultat. Rumpan såg då ändå rätt "okej" ut. Plötsligt över natten bara blossade det till och blev knallrött. Alltså verkligen knallrött!! Huden var som läder och helt knottrig. Hon var så otröstlig och verkade ha rejält ont. Var uppe större delen av natten. Hade henne utan blöja och bytte underlag hela tiden. Hon var så ledsen. Jag grät för att jag inte kunde trösta henne, för att inget hjälpte och för att jag kände mig så dålig som mamma. Men vad skulle vi gjort annorlunda? Ringde bvc och de sa att vi skulle testa kortisonsalva. På apoteket fick jag en salva mot både svamp och med kortison i. Äntligen började det vända men det känns som om det kommer ta lång, långt tid innan det är helt bra. Rumpan är som en stor sårskorpa nu. Den har torkat och blivit mer rosa, hon verkar inte ha ont längre men det ser fortfarande hemskt ut att det krossar hjärtat lite varje gång man ser det.

Man är så känslig och känner sig så liten. För någon utanför kan det verka fjantigt, att man blir så förstörd över en röd rumpa, över lite svamp, men för en mamma är det som om världen går under.

Förutom detta jobbiga har det också varit mycket positivt i livet nu. Mycket besök och mycket trevliga och mysiga stunder här hemma. Vi har fått så mycket fina gåvor av alla som varit här, man blir helt rörd!

Det sömnlösa nätterna är inte så påfrestande som jag trodde och dagarna lunkar på. Jag är så glad och lycklig som har min fina familj. Speciellt under prideveckan då det varit mycket diskussioner om utveckligen i sverige och i andra länder, så känner jag att jag måste blunda och nypa mig i armen. Här är jag. Jag får älska den jag vill, skaffa familj med den jag älskar och ha ett underbart, kaotiskt och fantastiskt liv med den. Det borde vara så självklart överallt, men det är det inte. Var vore jag idag utan fina fru och min underbara dotter? Snart är det fem år sen vi sågs första gången Elin och jag. Den dagen förändrades verkligen allt och mina drömmar började sakta men säkert att bli sanna.

Nu är det snart amningsdags, sen lite sömn innan nästa vakna timme. Jag älskar mitt liv just nu!

Tiden som går

Här är vi nu. Snart är det fyra veckor sen hon kom. För mig har hon funnits för alltid.
Vackra Norah. Vi har en vardag nu, en något stökig och kaotisk vardag, men ändå.
Vi byter blöja och badar, vi sover och tröstar, pussas och kramas, kör vagn och åker bilstol. Allt fungerar fint.
Det är så svårt att fatta att det är hon som varit i magen. Det är hennes små fötter jag puttat på där inne, hennes lilla kropp jag känt röra på sig. Nu är hon snart en månad gammal, hur gick det till?

Tiden går så fort, för fort. Jag får lite panik när jag ser hur hon växer, hur dagarna går. Det gör mig lite rädd. Rädd att jag ska glömma hur det kändes de där första sekunderna, timmarna, dagarna. Rädd att glömma lukten och känslorna. Rädd att hon ska växa upp innan jag hunnit med. Idag packade jag ihop gravidkläderna. Jag kan inte fortsätta bo i dem nu. Jag insåg att jag redan saknar det. Magen, längtan, känslorna och förhoppningarna. Sen ser jag på henne och inser att hon är allt jag någonsin önskade och hoppades på.

Nu finns något annat är förhoppningar och drömmar, nu finns vi. Nu finns kärlek och en annan slags framtid, som jag längtar till mer än någonsin. Längtar till semestrar med barntema, efter julafton med tomte och på tok för mycket klappar. Längtar till hennes fösta tand, hennes fösta seg, hennes fösta ord. Jag inser att hon kommer uppleva massor av saker för första gången, och vi kommer få vara med. Fina fru och jag kommer få se hur hon växer upp till något fantastiskt, vi kommer få vara med och älska henne, länge, länge.

Visst finns oron där också. Ibland drömmer jag att någon skadar henne, att hon råkar illa ut. Ibland går jag upp på natten för att allt är för tyst. Jag kollar om hon andas, smeker hennes lilla huvud och känner hennes värme. Jag oroar nig för varje lilla prick på hennes hud, oroar mig för hur hon sover, för hur hon äter. Jag försöker att bara andas och slappna av men det är svårt.

Jag vet inte om detta inlägg mest blev ord utan röd tråd alls. Egentligen ville jag bara skriva att jag älskar henne, mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. Här är vi nu. Det är snart fyra veckor sen hon kom. För mig har hon funnits för alltid!