Fantastiska, underbara lilla älskling!

Plötsligt var hon bara här. Jag minns inte riktigt hur det gick till längre. Alla resor till Danmark, alla tester alla tårar, förhoppningen efter varje försök. Besvikelsen och så till sist glädjen över att något äntligen hänt. Jag minns knappt att någonting var jobbigt, minns inte hur hopplösheten kändes, minns inte hur ont värkarna gjorde, minns inte hur trött jag var, minns inte att jag någonsin tvivlat på mig, på oss. Jag minns ingenting mer än henne.

Nu är hon här. Som om hon varit här för alltid och ändå är allt så nytt. Hon kom ut, något kletig och skrynklig, med ett litet skrik kom hon ut och allt vara förändrat. Vi slöt oss om varandra. Familjen. Hur lyckades vi med detta? Jag vet att vi gjort något bra, jag ser det i hennes ögon att vi skapat något fantastiskt. Att vi är fantastiska. Har aldrig känt så förut.

Hur beskriver man detta under, hur ska jag förklara för er, för henne hur viktig hon är. Hur hon är unik, fantastisk och älskad. Hur ska hon förstå att vi tror på henne, att hon kan bli det hon vill, vara den hon vill. Hur ska vi någonsin räcka till att älska henne så som hon förtjänar. Vi ska i alla fall göra vårt bästa.

Nu är det matdags. Sånt är mitt liv nu, och det är det bästa livet man kan ha. Mata, sova, byta blöja. Sniffa lite på hennes lilla bebishuvud och pussa på hennes små, små fötter. Se henne somna och höra henne vakna. Börja om på nytt igen. Livet har en ny mening nu och det är hon. Det är vi. Jag och mina älsklingar. Vi må vara en något speciell familj, men vi älskar varandra och jag är så stolt. Stolt över mig själv. Att jag klarade graviditeten och förlossningen så som vi planerat. Naturligt, med rätt kost, med så lite mediciner som möjligt och med styrka och glädje hela vägen. Stolt över fina Elin, som stöttat och funnits för oss hela tiden, som nu är väldens bästa mamma. Hon ser allt, hör varje litet pip som Norah gör, ser till att allt vi behöver finns hos oss och samtidigt kämpar på med jobb och hemmet. Jag är också stolt över Norah som orkat sig igenom hela resan. Från en ensam lite cell i min mage, till världens finaste lilla människa. Hon är stark, hon är envis och hon verkar älska oss så som vi älskar henne. Vi är bäst, just nu är vi oslagbara. Familjen. Ingenting är riktigt jobbigt längre. Jag minns inget som varit svårt, som gjort ont, som sårat oss. jag minns bara henne, att hon kom till oss och allt annat försvann!