beröm och fina ord...

Tänk att det ska vara så svårt att finna sig själv och kunna veta vad man är bra på? Och när man väl är bra på något så kan man inte ens acceptera andras beröm och de fina ord som andra säger.

Igår var sista dagen på jobbet. Jobbet där jag trivts så bra nu i tre somrar. Jag har lärt känna fina människor, utvecklats som människa och kollega, tagit ansvar och lärt mig hur mycket som helst om livet och världen, inte minst hur mänskliga relationer ser ut och formas. Det som jag lärt mig och och som fått mig att växa går inte att beskriva i ord, men jag är så tacksam att min chef gav min chansen trots dåliga referenser sen tidigare. Att hon ändå gick på sin magkänsla och välkomnade mig till sommarjobbet för tre år sedan har verkligen betytt mycket.

Så igår skulle jag säga hej då. Krama alla, lämna nycklar och ha sista utvärdering. Min chef talar om ansvarstagande och stor utveckling, om hur jag mognat och blivit en i arbetslaget. Att jag verkligen tagit till mig ny kunskap och visat förmåga att både att praktiskt kunna utföra det vårdande arbetet som vi gör och visa medkänsla och empati för omsorgstagare och anhöriga. Jag sitter som ett frågetecken framför henne. Vem pratar hon om?! Har jag missat något?

På vägen hem börjar jag gråta. Tänk vad mycket det finns i livet som jag kan. Som jag har lärt mig. Titta vad mycket jag klarar av. Jag som för fem år sedan inte kunde klara ens den enklaste vardag. Som fick ta hjälp av mediciner och sjukvård för att kunna äta, leva och andas. Jag som var så livrädd för att bli vuxen, för att växa, för att finnas och för att gå vidare. Här är jag nu. Ibland reflekterar jag över vad jag gör, vad jag äter, om jag rör mig tillräckligt, om jag är bra nog. Ibland kommer ångesten tillbaka, för någon sekund. Ibland blir jag rädd. Sen hanterar jag det, tar itu med rädslan. Tänker på allt jag är och allt jag lärt mig. Sen går jag vidare.

Snart är jag vuxen. Alltså, lite mer på riktigt. Så känns det. Som om livet snart ska börja och jag kommer att komma ifatt alla som passerade förbi mig i livet. Alla som jag läste med i gymnasiet, alla dem som jag började läsa med på universitetet, alla som har hus och barn och jobb och som liksom redan är där, där framme där jag skulle vara.

Nu är det på riktigt. Det är min älskling och jag, det är livet och framtiden och den ska jag inte slösa bort hur mycket åt helvete det än skulle kunna gå. Det finns inget alternativ som är bättre än att satsa fullt ut nu. Hur tänkte jag egentligen, när jag kröp ihop i en liten hög och sov dagar i sträck, när jag slutade äta och sprang mil för att glömma bort att jag fanns. Hur tänkte jag mig att framtiden skulle bli? Vad var det för slags lösning, att liksom inte finnas alls?

Jag kom hem igår och grät. Kanske var det för att jag var stolt och glad, eller för att jag inte visste hur jag skulle reagera. Kanske var det utmattning och förvirring, eller kanske var det bara jag. Jag vet nu, såhär i efterhand att det var mig chefen pratade om, och pratade till. Jag är den personen som hon beskrev, hon är jag. Det är så häftigt.