För barnens skull

Tanken med detta inlägget är inte alls att fortsätta någon slags diskussion som började på fb för någon dag sedan. Ibland känner man sig bara tvungen att säga något, fast man inser att det är långt ifrån alla som håller med. Någon sa en gång att man inte kan rå för att de flesta man möter är idioter. Jag ser det inte riktigt så. Jag förstår att man kan ha olika åsikter och jag diskuterar gärna, det blir dock så väldigt svårt att inte ta illa vid sig, när man har helt olika utgångspunkter i diskussionen.

Norah har ingen pappa. Hon kommer aldrig ha någon pappa. Vi kommer aldrig veta vem det är som har donerat sperma så att vi kunde få henne. Vi är nöjda med att aldrig veta och detta är ett val som vi själva gjort. I Sverige är köerna långa om du vill ha hjälp med att skaffa barn. Är ni två tjejer har du också en enorm press på dig att bli gravid. Du har bara några få försök, sen kostar det likväl. I Sverige måste du dessutom ha en känd donator. Och ja, det finns säkert fördelar med att ha en känd donator. Norah kanske en dag kommer undra och då får vi förklara hur vi tänkt och känt. Jag tror inte det blir ett problem. Däremot tror jag det kan bli problem när barnen vill ha reda på sin kända donator, söker upp honom 18 år senare och inser att han är en idiot. Han kanske är en narkoman, sitter i fängelse. Han kanske är otrevlig och helt glömt att han accepterat att kunna bli uppsökt som "pappa". Jag tror barn blir mer besvikna. Och jag tycker inte det är samma sak som adopterade barn. Ofta har adopterade barn blivit lämnade (exempelvis på barnhem) av de biologiska föräldrarna. Där har funnits en graviditet och ett skäl till varför de blivit lämnade. Där finns en historia att berätta och ta reda på. Det finns det inte här. Vissa donerar blod (helt anonymt!) och vissa donerar sperma. För att DET BEHÖVS. Jag är så tacksam och glad för att det finns donatorer som gör detta, annars skulle vår fina underbara Norah inte finnas. Jag är så tacksam, men likväl så är det bara en vätska i en lite burk som han lämnat. Han har aldrig varit i hennes eller vårt liv, det finns inte berättelse att berätta här.

Så är det det här med ärftliga sjukdomar. Tänk om Norah blir sjuk och vi inte vet om det är ärftligt från donatorns sida?! Ja, så kan det ju naturligtvis vara, även om donatorerna tests väldigt noga, MEN det kan också vara från min sida, kanske hade min gammel, gammel farfar en ovanlig sjukdom. "Vanliga" par som skaffar barn skiter ju (oftast) helt i vad de har för ärftliga sjukdomar i släkten, men då är det helt plötsligt okej bara för att de kan bli gravida utan hjälp. Och -även om de behöver hjälp från sjukvården så kontrollerad inte det och stoppas om det finns sjukdomar i släkten?! Ärftliga sjukdomar hoppar ibland över många generationer och i många fall behöver ju båda sidor bära på en sjukdomsgen för att barnet ska få en sjukdom. Vet har koll på sånt i heterosexuella par? Jag har i alla fall fått göra massvis att prover, fylla i blanketter och svara på frågor i samtal innan jag fick bli gravid, likaså Norahs donator.

Jag ville egentligen bara skriva dessa rader och säga. Med hjälp av anonyma donatorer skulle köerna minska Enormt i Sverige. Lägg till en lagändring så ensamstående får göra insemination och ta bort de begränsade antalet försök. DÅ stoppas den svarta marknaden där sjukdomar sprids och folk byter sperma mot pengar. Svenska sjukvården skulle också kunna lära sig en hel del från de underbara barnmorskor vi haft i Danmark som mött oss med sån öppenhet och hjärtlighet, det har jag i ärlighetens namn sällan upplevt i Sverige. Jag tycker absolut inte att barn ska vara en rättighet åt alla som vill skaffa det för sin egen skull. Men finns det en eller två föräldrar, med hälsa, förutsättningar, ekonomi och kärlek så känns det rätt oviktigt vem som några månader tidigare runkat i en burk för att ge ett par/en mamma denna chansen.

All kärlek till er fina föräldrar där ute, vilka ni än må vara, som älskar era barn lika mycket som jag och fina Fru älskar vår lilla Norah!