Det händer saker mycket här hos fruarna Almqvist. Jag har inte hunnit skriva just på denna bloggen eftersom de filosofiska tankarna som brukar platsa här inte riktigt gått att formulera bra i text. Gör ett försök nu.
Det var en höstruskig november dag då tanken på något sätt blev verklighet. Drömmen gick från fantasi till eventuell lycka blandad med en massa oro. Egentligen började det ju naturligtvis tidigare än så. Detta test tog vi ju tre veckor efter att vi varit i Danmark för fjärde gången. Fyra långa och kämpiga resor, med ganska mycket besvär, tårar, hopp och sedan en hemsk besvikelse. Utom denna sista gång då såklart. Lilla du som bor i min mage nu. Dig såg jag redan som ägg via ett ultraljud. Då var det lilla ägget 17mm och redo att resa vidare. vidare till ett liv och en framtid, till ett du.
Från första sekund har vi älskat dig. Redan innan vi visste att du blivit till så fanns det kärlek. Mamma Elin låg och pratade med dig långt innan du blivit mer än några celler stor. Vi längtade så efter dig. Det första veckorna var en mardröm. Jag vägrade att ta ett test, visste inte om jag orkade se ännu ett ensamt streck eller ett "inte gravid" på stickorna. Det var egentligen inte förrän dagen innan testet, då vi besökte Hanna och Amanda som jag faktiskt tänkte att jag ju redan lever som om jag vore gravid. Undviker allt som kan vara farligt, klappar magen och drömmer mig bort. Drömmer om att du ska finnas där och jag inser att det måste vara så, inget annat får vara sant. Jag tar ägglossningstest, två stycken, först. Tänker att om de visar negativt så skiter jag i att ta ett graviditetstest och bara går och begraver mig under täcket. På ägglossningsstrecket växer två streck fram. Kontrollstrecket är starkt, men det andra strecket är starkare. Mycket starkare. Tar ett CB test, väntar i en evighet innan jag ser, smiley, glad smiley. Positivt. Dags för graviditetstestet. Väntar i vad som känns som flera timmar, tillse texten dyker upp och jag skriker, gråter, rusar in till Elin. Jag minns den stunden alltid, alltid, alltid. Dagen då du blev verklighet och inte fantasi.
Sen kom oron och ängslan. Skulle du stanna kvar hos oss? Hela julen tänkte jag bara på dig. Hela nyår också. Ska jag vara ärlig så är det dig jag tänker på mestadels av tiden all min vakna tid.
Hur kan man älska någon så mycket som vi älskar dig? Vi som aldrig riktigt mötts? Trots att jag aldrig sett dig i verkligheten så är du det finaste och dyrbaraste jag har. Nu är jag säker på att du finns. Nu känner jag dig tydligt. Du sparkar på mig med dina små fötter varje kväll, till och med Elin kan höra dig säga "här är jag". Vi lyssnar på Bob Dylan och Norah Jones. Du har dina egna hörlurar. Vi är ute och rider och promenerar. På jobbet är du lugn, men när jag ska sova vaknar du till. Du är ganska stor nu, du kan höra och känna smaker. Du har ett minne redan, kanske minns du mamma Elins röst och längtar efter kvällarna då hon ligger och pratar med dig. Jag tror du älskar oss så som vi älskar dig.
Det händer så mycket här hos fruarna Almqvist. Det största och viktigaste är du. Älskade, fina, vackra lilla du. Stanna där du är tills du är redo, vi väntar med öppna armar och längtar till sommaren då vi får mötas som en familj. Mamma, mamma, barn!
