Du och jag!

Här är jag. Fru Malin Almqvist.
Det är som om mitt liv bara växer och växer, även om det fortfarande saknas något, så blir det mer och mer komplett. Det är som om jag blir lite mer hel för varje dag som går. Den vackraste dagen var förra lördagen, då vi lovade varandra att det skulle vara vi. Att vi skulle älska och se varandra och förlåta varandra livet ut. Du och jag. Som det ska vara.

Vill förklara hur det känns. Att bli fri när man levt i ett fängelse, att lära sig älska när man blivit så grundlurad och nedslagen. jag vill förklara, men ord räcker inte riktigt till! Citerar därför mig själv och det jag skrivit i inlägget "Eld (fucked up)". Detta är dagen efter vi möttes, och allting bara var små rosa och fluffiga moln. Vi skulle till Göteborg, vi skulle ta över världen och aldrig mera se tillbaka.

"När vi trasiga ler,
finns inget vackrare än just det.
Därför kanske jag lever idag.
Kanske just därför.
Och sen kommer jag iväg,
och kvällen är evig,
det är kväll ännu här hos mig.
Och det är inte för att den naivt korkade Malin skaffat sig ett nytt tortyrredskap,
det är inte för att jag har lättat,
inte för att jag gråtit.[...]
Det är för att det finns ord som tar längre in,
ord som betyder allt för mig,
som kan få mig att gå genom tusen eldar för att nå fram.
Och folk som säger det till mig,
just dessa få ord,
vet aldrig om vad de gjort,
och att jag lever,
och att mitt hjärta slår.

Naturligtvis kommer det smälla till snart,
du vet det,
jag vet det.
Men jag är okej nu.
Jag har jeans som är lagom,
jag har Håkan,
jag har familjen.
För första gången på så länge har jag skrattat,
känt mig som Malin igen,
hon som kan så mycket,
och sätter upp håret i en slarvig hästsvans,
som dricker te och pratar om Ranvi,
om tvättlinor och revben.
Malin som kan le så där,
för ingenting,
och sen skratta,
åt allt.
[...]

Fast när jag tänker efter...
Jag vill dansa, sjunga Håkan, duscha, borsta håret, äta flingor med för mycket sylt, jag vill leka ute i friheten, där ni andra lever.
Jag orkar liksom inte må dåligt idag,
jag har bättre saker för mig..."


Nu är hon alltså min, hon fick fick mig att känna såhär, en torsdag den 24 augusti 2009. Nu är jag hennes, hon som på så många sätt räddade mig och lärde mig att vara den jag faktiskt verkligen är. Kan inte säga det bättre än så!


Efter helgen i Göteborg fanns det så mycket lycka och så mycket känslor att leva på. Och jag skrev
"Vad mer kan jag säga, som inte redan sagts?
Det finns ingenting kvar.
Jag vet ännu inte vem jag är, men jag vet vem jag skulle vilja vara.
Det finns väl fortfarande hopp och mod,
kanske ingen framtid för någon som mig,
men vad gör det?
Jag sa 25, i bilen på vägen hem
jag var minst och känner att jag kan vänta lite till.
Jag tar en paus och andas in.
Andas in Amalia och fiolspel.
Hon som inte äter upp mig inifrån utan utifrån.
Snälla lämna mig inte,
jag kan inte flyga än."

Nu är det vi. På vårt konstiga och egna sätt har vi ändå lyckats ta oss fram och älska, leva och flyga. Jag älskar dig!

Allt som händer!

Det är lite kaos nu, i mitt huvud, i vardagen och i livet i stort. Mitt humör och mina känslor pendlar från euforisk glädje och skratt, till djup ångest och gråt. På några sekunder kan jag jag gå från det ena till det andra, vet inte vad det är med mig, kanske är det bara trötthet. Det är mycket på gång som jag inte vill eller kan berätta om nu, alla har väl fått reda på att det är bröllop på gång, men vill inte ge ut en massa detaljer kring vad, hur och när. Det kommer bli fint, underbart och helt otroligt, det är jag säker på. Jag gifter mig med den person som förstår mig bäst i hela världen. Någon som älskar mig på riktigt, som delar sitt liv och sina känslor med mig. Min fina Elin!

Det är helt otroligt att känna den känslan, att veta att vi ska visa hela världen att det är vi. Jag ska leva med henne resten av mitt liv och älska henne, bilda familj och bli gammal med henne. Det är så det ska vara. Det känns så självklart att jag inte kan förstå hur jag någonsin kunnat vara utan henne!

Klänningen är på gång, Elins kläder är i stort sett klara. Nästa vecka är det mycket, mycket som ska fixas. Jag känner mig stressad och nervös men ändå otroligt lugn. Det är svårt att beskriva med ord, men senaste tiden har jag känt alla känslor och tänk alla tankar på en och samma gång. Det blir så rörigt och konstig, jag kan inte riktigt kontrollera det. På dagarna känns det okej. Jag jobbar med väldens bästa jobb, på vardagarna försöker jag hinna med så mycket som möjligt, Elvis och ridningen, bröllopsplanering, familj och vänner.

På kvällarna är det desto jobbigare. Denna ångest som kommer innan jag ska somna kommer tätare och tätare och blir allt starkare. Vet inte alls vad det beror på, om det är stress eller om det är relaterat till det faktum att jag slutat med all medicin och nu är fri från Conserta och annat sedan två månader tillbaka. Funderar på att köpa ett kedjetäcke för att se om det hjälper, men det är väldigt dyrt och pengarna till det finns inte nu när det är så mycket annat som ska köpas och fixas.

När det närmar sig ska jag försöka få ut lite bilder och info här, om inte annat för att hålla lite känslor och tankar i schack.