Det är som om mitt liv bara växer och växer, även om det fortfarande saknas något, så blir det mer och mer komplett. Det är som om jag blir lite mer hel för varje dag som går. Den vackraste dagen var förra lördagen, då vi lovade varandra att det skulle vara vi. Att vi skulle älska och se varandra och förlåta varandra livet ut. Du och jag. Som det ska vara.
Vill förklara hur det känns. Att bli fri när man levt i ett fängelse, att lära sig älska när man blivit så grundlurad och nedslagen. jag vill förklara, men ord räcker inte riktigt till! Citerar därför mig själv och det jag skrivit i inlägget "Eld (fucked up)". Detta är dagen efter vi möttes, och allting bara var små rosa och fluffiga moln. Vi skulle till Göteborg, vi skulle ta över världen och aldrig mera se tillbaka.
"När vi trasiga ler,
finns inget vackrare än just det.
Därför kanske jag lever idag.
Kanske just därför.
Och sen kommer jag iväg,
och kvällen är evig,
det är kväll ännu här hos mig.
Och det är inte för att den naivt korkade Malin skaffat sig ett nytt tortyrredskap,
det är inte för att jag har lättat,
inte för att jag gråtit.[...]
Det är för att det finns ord som tar längre in,
ord som betyder allt för mig,
som kan få mig att gå genom tusen eldar för att nå fram.
Och folk som säger det till mig,
just dessa få ord,
vet aldrig om vad de gjort,
och att jag lever,
och att mitt hjärta slår.
Naturligtvis kommer det smälla till snart,
du vet det,
jag vet det.
Men jag är okej nu.
Jag har jeans som är lagom,
jag har Håkan,
jag har familjen.
För första gången på så länge har jag skrattat,
känt mig som Malin igen,
hon som kan så mycket,
och sätter upp håret i en slarvig hästsvans,
som dricker te och pratar om Ranvi,
om tvättlinor och revben.
Malin som kan le så där,
för ingenting,
och sen skratta,
åt allt.
[...]
Fast när jag tänker efter...
Jag vill dansa, sjunga Håkan, duscha, borsta håret, äta flingor med för mycket sylt, jag vill leka ute i friheten, där ni andra lever.
Jag orkar liksom inte må dåligt idag,
jag har bättre saker för mig..."
Nu är hon alltså min, hon fick fick mig att känna såhär, en torsdag den 24 augusti 2009. Nu är jag hennes, hon som på så många sätt räddade mig och lärde mig att vara den jag faktiskt verkligen är. Kan inte säga det bättre än så!
Efter helgen i Göteborg fanns det så mycket lycka och så mycket känslor att leva på. Och jag skrev
"Vad mer kan jag säga, som inte redan sagts?
Det finns ingenting kvar.
Jag vet ännu inte vem jag är, men jag vet vem jag skulle vilja vara.
Det finns väl fortfarande hopp och mod,
kanske ingen framtid för någon som mig,
men vad gör det?
Jag sa 25, i bilen på vägen hem
jag var minst och känner att jag kan vänta lite till.
Jag tar en paus och andas in.
Andas in Amalia och fiolspel.
Hon som inte äter upp mig inifrån utan utifrån.
Snälla lämna mig inte,
jag kan inte flyga än."
Nu är det vi. På vårt konstiga och egna sätt har vi ändå lyckats ta oss fram och älska, leva och flyga. Jag älskar dig!
