Guide till adpotionen...

Suck!
Det finns verkligen ingen mall för hur denna adoptionen ska gå till. Det känns som hur många papper man än lämnar in har man ändå missat något. För er som undrar och vill veta så går det alltså till såhär:

Innan barnet är fött kan man påbörja faderskapsutredningen så den blir nerlagt. Till detta behöver du ett intyg från din klinik där det står att du och din partner har gemensamt varit på kliniken vid det datumet barnet blev till och gjort assisterad befruktning. Sedan tar du kontakt med familjerätten som kallar den biologiska mamman på samtal där man får skriva under och berätta att man inte haft samlag med någon man under tiden då barnet kan ha blivit till. Du behöver då ha med dig intyg från kliniken och legitimation.

Efter detta väntar man tills barnet blivit fött. Sedan meddelar man personnummer, vikt och längd, samt namn på barnet om det är bestämt. Efter detta tar det någon vecka, faderskapsutredningen läggs ned i Tingsrätten och detta meddelas dig via familjerätten.

Då är det dags att lämna in nya papper till tingsrätten. Här behöver du blanketten som heter "Tillstånd att antaga adoptivbarn". Den hittar du på socialstyrelsens sida (eller genom att googla). Där ska du och din partner skriva under på att ni vill att denna adoption ska ske samt motivera detta. Motivationen är väl oftast "självklar" men man måste ändå vara väldigt tydlig och skriva ex. Vi är gifta och lever som en familj. Vi vill att vår son/dotter ska ha samma trygghet som andra barn med två vårdnadshavare. Vi delar lika på föräldraskap och uppfostran... Du måste också ha personbevis för den som ska adoptera samt för barnet. Dessa beställer du på skatteverket med e-legitimation eller utan (men då får du hem papper att skriva under, så det tar längre tid). Det finns speciella personbevis för adoptant och adoptivbarn. Du behöver också skriva ett extra papper där vårdnadshavaren (biologiska mamman) uttrycker sitt samtycke för att adoptionen ska ske genom att formulera några enkla rader och skriva under. Ex: Jag NN samtycker till att NN ska få adoptera NN och delta i hennes uppfostran och dela lika med mig i föräldraskapet.

Nu åker ni till tingsrätten. Det hela kostar 900kr och går att betala med kort där. Du lämnar alla papper. Se till att allt är underskrivet. Om du får en person som håller i ert mål redan där så är det bra. Då kan ni kontakta varandra om det uppstår frågor. Senare får just ert mål ett nr så du kan följa det lättare.

Sen hör du av dig till familjerätten igen. Där ska ni nu på samtal för att familjerätten ska ge ett uttalande i socialnämnden som sedan genom tingsrätten beslutar om adoptionen ska genomföras. På familjerätten samtalar ni tillsammans med en handläggare där. Hen pratar också med er var och en för sig. Ibland görs även hembesök och/eller samtal med er familj/vänner/släktingar. Om barnen är äldre så genomförs barnsamtal, men det är ju inte aktuellt här. Vi fick sammanlagt sitta ca 5 timmar uppdelat på två tillfällen. Man får berätta om allt från hur ens uppväxt varit, vad man har för kontakt med föräldrar/syskon och vad man jobbar med till hur man träffades, vad man bråkar om oftast, hur man hanterar konflikter och hur man ser på föräldraskapet. Vissa frågor blir väldigt privata och ganska jobbiga, men allt det man pratar om skrivs inte med i utlåtandet sedan. Handläggaren skriver bara det som är absolut nödvändigt för att socialstyrelsen ska få en korrekt bild av er. Barnet kan med fördel vara med så handläggaren ser er som en familj. Vi tog också med lite foton från vår dotters första tid tillsammans med oss för att ge en känsla av vilka vi är och hur vi har det.

Sen väntar man... antar jag... och hoppas på det bästa...Här är vi nu. Tänk att det ska vara en sån kamp och ta sån tid bara för att vår familj inte ser exakt ut som andras. Ibland känner man sig som de enda samkönade föräldrarna i Sverige, men jag vet ju att det inte är så...

Plötsligt blev det höst

Plötsligt blev det höst och jag ryser lite när jag tänker på allt som hänt senaste året, på vad som hänt denna sommar och på hur annorlunda det var för bara ett år sen. Klockan närmar sig nio på kvällen och jag tar på mig en jacka för att hålla höstvindarna borta. Jag tar på Elvis sitt koppel och packar fickorna med hundgodis och bajspåsar. Så långt är allt precis som förra hösten. Men sen är det något som sker. Jag kliver in med skorna på, in i sovrummet där hon ligger i sin lilla stickade overall och med selen rund sig. Jag stoppar in mig själv i selen och lyfter upp henne. Hon suckar och jag sätter i nappen i hennes mun även om hon redan nästan sover. Här är vi nu.

För ett år sen fanns inte vi. Det är helt sanslöst. För ett år sen hade vi precis fått negativa besked på stickan och kände stor hopplöshet över att det inte blev som vi ville. Jag inbillar mig att det kändes mycket kallare ute då, att mörkret kändes mörkare, att tröttheten kändes tyngre. Jag kommer ihåg att tankarna var röriga och drömmarna vaga. Det är som om det finns två olika verkligheter. En som existerade innan henne och en som existerar nu, när hon är här.

Vi går ut genom dörren. Hund, bebis, jag. Jag finner någon slags ro i att det är vi, och mörkret känns inte längre skrämmande utan bara mysigt. Kylan känns inte kall, snarare sval. Drömmarna är tydliga nu även om tankarna bitvis ännu är röriga.

Härom dagen försvann en pojke i Dalarna. Jag hörde det på radion och hela hjärtat frös till is. Innan jag var förälder var det otäckt och hemskt att höra något sådant, men det kändes ändå så långt borta, det gick inte att föreställa sig hur kärleken till ett barn kändes, och hur en förlust av ett barn kunde kännas. Nu brast jag ut i tårar, jag kramade Norah och kände hur rädd jag plötsligt var för världen. Jag kom på mig själv med att önska att hon kunde förbli såhär liten hela livet så jag alltid kan ha henne precis intill mig i sin sele, hjärta mot hjärta. Pojken i Dalarna var sedan funnen, vid liv och oskadd. Även då föll tårarna och känslan kom tillbaka. Idag är det val. Framtiden skrämmer mig mer än någonsin när reklamblad för diverse rasistiska partier dimper ner i brevlådan och jag inser att det finns idioter därute som tror att det är genom dessa partier vi ska lösa Sveriges jobbproblem, Sveriges skola och omsorg. Dessutom vet jag att dessa partier även är emot mig, emot min familj och det som är vi. Jag hoppas på förändring och på att alla som har makten och kunskapen att driva Sverige åt rätt håll har tagit sitt ansvar att röstat.

Plötsligt blev det höst. Men ingenting är som det en gång var...

En dag försvinner vi alla här ifrån...

Här sitter jag och gråter. Nu fick jag det sms som jag bävat för i flera veckors tid. Fina Askur ska få avsluta sitt liv, nu händer det snart, när som helst. Det skulle ju inte vara såhär. Jag skulle ju åka till stallet med Norah och Elvis. Askur skulle ju ha många år kvar, så att Norah kunde lära sig sitta och rida på honom när hon blev stadig nog. Vi skulle ta promenader med häst och barnvagn. Jag skulle få upp min balans och mina muskler igen efter förlossningen, rida ut i skogen och njuta av hästlukt och solsken. Det är bara drömmar nu och snart är även de borta.

Fina Askur. Ett hästliv ska inte bestå av eviga hältor, smärta och begränsningar. Du ska ha det bättre än så. Jag gråter för att du snart är borta, för att jag kommer sakna dig, din lukt, dina rörelser och din tålmodighet när jag pratar om allt mellan himmel och jord. Jag älskar dig!

Norah sover nu, tur att hon inte vet och inte behöver uppleva hur det är att förlora någon än. Detta får mig ändå att tänka på sanningen, på det som vi alla vet. Att en dag försvinner vi alla här ifrån...