Här sitter jag och gråter. Nu fick jag det sms som jag bävat för i flera veckors tid. Fina Askur ska få avsluta sitt liv, nu händer det snart, när som helst. Det skulle ju inte vara såhär. Jag skulle ju åka till stallet med Norah och Elvis. Askur skulle ju ha många år kvar, så att Norah kunde lära sig sitta och rida på honom när hon blev stadig nog. Vi skulle ta promenader med häst och barnvagn. Jag skulle få upp min balans och mina muskler igen efter förlossningen, rida ut i skogen och njuta av hästlukt och solsken. Det är bara drömmar nu och snart är även de borta.
Fina Askur. Ett hästliv ska inte bestå av eviga hältor, smärta och begränsningar. Du ska ha det bättre än så. Jag gråter för att du snart är borta, för att jag kommer sakna dig, din lukt, dina rörelser och din tålmodighet när jag pratar om allt mellan himmel och jord. Jag älskar dig!
Norah sover nu, tur att hon inte vet och inte behöver uppleva hur det är att förlora någon än. Detta får mig ändå att tänka på sanningen, på det som vi alla vet. Att en dag försvinner vi alla här ifrån...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar