Närhet

Nu har det gått några veckor sedan sist. Det rullar på här hemma och tiden går fort.
Ibland är jag trött och ibland orkar jag hur mycket som helst. Vissa dagar är Norah glad dagen igenom och vissa dagar verkar allt vara fel hur mycket man än gosar, byter blöja, matar och tröstar. Det skär så i hjärtat när hon gråter och jag inser att jag är en sån mamma som inte låter henne skrika, nästan inte alls. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag är nära jämt, att hon får känna kroppslig värme och kontakt när hon behöver det.

För jag vill aldrig att hon ska undra över mig. Undra om jag hör henne, om jag kommer att komma till undsättning. Jag vill aldrig att hon ska vara osäker på hur mycket jag bryr mig, på hur mycket jag älskar henne och vill hennes bästa. Jag gör det för henne, men jag inser också att jag gör det för mig själv också. Jag behöver hennes närhet och jag saknar den så fort hon är borta från mig. Jag saknar hennes doft och hennes ljudande, saknar känslan av att vara vi. Tiden går så fort. Snart kommer hon krypa, gå och springa. Snart kommer närheten inte finnas på samma sätt. Snart är det förändrat -inte sämre, men förändrat, och då vill jag minnas just detta. Att jag satt och såg på henne i timmar, när hon sov, drömde, log och vaknade. Minnas när hon höll mina fingrar med sin lilla hand, första gången hon såg på mig sådär på riktigt och jag visste att det var mig hon tittade på. Denna tiden kommer inte igen. Inte med henne, inte på detta sättet.

För ett år sedan gifta jag mig med kvinnan som jag älskar. Då var detta fortfarande en dröm. Vi hade precis fått reda på att försök 3 hade misslyckats och vi försökte glömma för en stund att vi kämpade så hårt för att det skulle bli en liten bebis i vår familj. Nu firade vi vår bröllopsdag med att ha barnvakt och vara ute och äta. Vi läste alla fina hälsningar som gästerna lämnat i den lilla lådan och försökte bara njuta av att vara tillsammans. Men ska vi vara riktigt ärliga så saknade vi henne hela tiden och pratade om henne större delen av tiden. Det slutade med att jag visade Elin alla ställen i Nybro där vi kan leka med Norah sen när hon blir större. Vi kollade in badplatser och körde runt något varv innan vi begav oss tillbaka till mormor och morfar som fått njuta av vår fina tjej en stund.

Så kan det vara... Ibland är vi båda helt slut. Ibland bråkar vi om helt meningslösa saker i ren utmattning, men oftast, oftast så ler vi. Vi håller henne och pussar hennes panna och tänker på viktigare saker än allt det där. Vi tänker på varandra, på vår finaste familj och på hur vi måste njuta av denna tiden, som faktiskt aldrig kommer igen!