Föräldratestad...

Det känns som om vi haft det lite för lätt. Som om allt gått lite för bra. Det är en otäck känsla som göra att man är orolig hela tiden. Jag inser att det är så livet ser ut nu. oron finns som en hök som svävar över mig ständigt. jag oroar mig för helt löjliga och overkliga saker som att jag ska tappa henne eller göra något fel. Fast jag vet att det inte kommer hända. Vi är så noggranna med allt, så försiktiga. Oron finns också över sjukdomar. Små prickar känns i mitt huvud som värsta stora utslagen, varje märkligt ljud får mig att rycka till, ska hon verkligen låta så? Oron finns också över framtiden. Kommer hon vara lycklig, kommer hon hitta sig själv och bli en stark och bra människa? Kommer hon ha vänner? Kommer hon älska oss så som vi älskar henne?

Nu har vi haft vårt första test som föräldrar och det har inte varit roligt. Norah har fått problem med röd rumpa. Det började med lite rodnad, vi smorde med Inytiol och Silon men det blev ingen riktig skillnad. När vi var på bvc sa läkaren bara att det var normalt och att vi skulle testa bepanthen istället. Vi gjorde det också, men utan resultat. Rumpan såg då ändå rätt "okej" ut. Plötsligt över natten bara blossade det till och blev knallrött. Alltså verkligen knallrött!! Huden var som läder och helt knottrig. Hon var så otröstlig och verkade ha rejält ont. Var uppe större delen av natten. Hade henne utan blöja och bytte underlag hela tiden. Hon var så ledsen. Jag grät för att jag inte kunde trösta henne, för att inget hjälpte och för att jag kände mig så dålig som mamma. Men vad skulle vi gjort annorlunda? Ringde bvc och de sa att vi skulle testa kortisonsalva. På apoteket fick jag en salva mot både svamp och med kortison i. Äntligen började det vända men det känns som om det kommer ta lång, långt tid innan det är helt bra. Rumpan är som en stor sårskorpa nu. Den har torkat och blivit mer rosa, hon verkar inte ha ont längre men det ser fortfarande hemskt ut att det krossar hjärtat lite varje gång man ser det.

Man är så känslig och känner sig så liten. För någon utanför kan det verka fjantigt, att man blir så förstörd över en röd rumpa, över lite svamp, men för en mamma är det som om världen går under.

Förutom detta jobbiga har det också varit mycket positivt i livet nu. Mycket besök och mycket trevliga och mysiga stunder här hemma. Vi har fått så mycket fina gåvor av alla som varit här, man blir helt rörd!

Det sömnlösa nätterna är inte så påfrestande som jag trodde och dagarna lunkar på. Jag är så glad och lycklig som har min fina familj. Speciellt under prideveckan då det varit mycket diskussioner om utveckligen i sverige och i andra länder, så känner jag att jag måste blunda och nypa mig i armen. Här är jag. Jag får älska den jag vill, skaffa familj med den jag älskar och ha ett underbart, kaotiskt och fantastiskt liv med den. Det borde vara så självklart överallt, men det är det inte. Var vore jag idag utan fina fru och min underbara dotter? Snart är det fem år sen vi sågs första gången Elin och jag. Den dagen förändrades verkligen allt och mina drömmar började sakta men säkert att bli sanna.

Nu är det snart amningsdags, sen lite sömn innan nästa vakna timme. Jag älskar mitt liv just nu!