Det som är livet

Det är med blandade känslor allt händer, både hemma och ute på äventyr. På något sätt närmar sig hösten och vintern med skräckblandad förtjusning. Jag kurar bitvis ihop mig med en bok, Norah sovandes bredvid mig. Elin pysslandes med sitt. Det är en lugn och mysig känsla som gör mig varm och lycklig. Men bitvis hugger det liksom till och tankarna snurrar.

Igår var jag i stallet. Jag körde upp den krokiga vägen och trots lite dimma kom jag på mig själv med att leta efter den bruna lilla punkt man brukar se så snart man svängt förbi det första stallet och huset där hemtjänsten alltid svänger in. Insåg ganska snabbt att det inte fanns en brun prick uppe på kullen som när man kommer närmre blir till en fin, lurvig och gosig islandshäst. Nä, han finns inte mer. Efter några tårar tog jag mig samman och körde upp. Hälsade på nya hästen och på Skolli som ju ska bli min partner ute i skogarna nu. Något märkliga känslor infinner sig när man är sådär ledsen och lättad, glad och spänd på samma gång. På hemvägen gråter jag en skvätt till och tänker på Askur, på livet och på allt som ingår i det.

Förra helgen var jag på möhippa. Norah fick umgås med mormor och morfar i Småland en hel del. Hon trivs bra där, jag med. Ibland blir jag nästan tokig när jag tänker på hur fin Norah är och på hur lyckligt lottade vi är som har fått henne. Bitvis när jag går hemma om dagarna är jag som i ett lyckorus över att hon är här, att hon är vår, att hon är frisk och glad och att allt är okej. Bitvis kommer också andra tankar. Jag undrar hur de har det på jobbet. Hur det gått för alla barn som bytt avdelning. Hur det gått med inskolningarna och hur mina fina kollegor har det. Jag tänker på hur livet såg ut innan och på hur det förändrats nu. Jag kan ibland sakna det andra livet. Sakna att sova en hel natt, ha sovmorgon, ge mig ut sådär spontant på stan eller i skogen. Sakna att kunna skita i all för ett tag och bara vara jag, själv. Oftast försvinner tanken snabbt. Vad vore jag nu, utan henne?

Det är detta som är livet. Att hon finns nu, just nu. Att Askur inte längre finns, fast han fanns bara för en vecka sen. Att jag aldrig får träffa honom, eller Marabou, eller ens mormor någonsin mer, i alla fall inte förrän vi möts i någon slags himmel en dag. Men jag kommer möta så många andra att älska (eller inte). Jag kommer förhoppningsvis bära fler barn, möta fler förskolebarn, träffa fler kollegor, vänner och bekanta. Jag kommer förlora fler nära och kära med tiden, och även om det gör mig panikslagen och förtvivlad så förstår jag (någonstans längst in i mitt omedvetna) att det är det som är livet.

Långt, långt fram i tiden, kanske Norah sitter just såhär. Hon kanske har förlorat en kärlek, en vän eller till och med en mamma. Förhoppningsvis har vi då lärt henne så pass mycket att hon också vet. Att det är det nya som föds och det gamla som dör, som är livet.