Ett inlägg om mig

Nu är det sommar.
Jag har varit föräldraledig i tre år, med några få månaders undantag.
Det har varit annorlunda och roligt, men samtidigt har det förändrat mig som person för alltid.
Jag antar att jag har insett vad jag har och inte, och att det jag trodde fanns kanske inte är sanning.

Jag känner på något sätt fortfarande att jag kämpar varje dag. Så har jag känt nästan hela mitt liv, att jag kämpar.
Jag antar att många vuxna personer inte har den typen av verklighet, kanske är det därför jag har så svårt att relatera till dem och de till mig.
För jag kan bli så trött… Så trött på folk som har värderingar som de inte står för. Så trött på personer som säger en sak och menar en annan.
På folk som berättar om sitt tragiska liv utan att ta hänsyn till att andra levt på precis samma sätt.

Sen vi fick barn har jag blivit en annan människa. Det är inget jag skäms för och inget jag ångrar.
Jag kan ibland tycka att det är tungt att jag har fått ta vissa konsekvenser som jag inte räknat med såklart,
men jag tycker det är alla föräldrars ansvar, eller i alla fall alla föräldrars mening att man ska förändras.

Jag känner ofta att jag blir så jäkla missförstådd. Att jag/vi blir bortvalda. För visst är det enklare att välja personer som kanske är flexiblare.
Visst kan det vara lättare att välja personer som inte alltid säger vad de tycker. Som inte har så fasta rutiner och tider att gå efter.
Personer som kan umgås på kvällar och vara uppe sent på helgerna med att glas vin i handen.

Jag lider av migrän. Det har jag gjort sen jag var ung, så det är ingen nyhet. Jag har kvar den formen av migrän som brukar kallas barnmigrän eller bukmigrän.
Detta innebär att jag, när ett anfall kommer får mag/kräksjuka. Inte ont i huvudet och kräkas en gång, utan magsjuka med smärta i huvud, nacke, axlar, rygg och leder.
Detta gör att jag är något frånvarande och spänd innan ett anfall och ofta förvirrad, svag och mycket trött upp till 5 dygn efter ett anfall.
På grund av att fina N inte sover på nätterna samt att lilla D ju ännu inte sover hela nätter så är det svårt att tillgodose det sömnbehov som jag egentligen skulle behöva för att hjärna och kropp ska reparera sig fullt ut. Detta har också gjort att jag fått många symptom på utmattning. Jag minns dåligt det folk säger till mig, blandar ihop namn, tider och dagar och har också ständigt dåligt samvete för att jag inte orkar allt jag vill.

Jag märker mer och mer att jag glider ifrån intressen, aktiviteter och vänner. Jag märker att det blir svårare att ”förstå” sig på mig. Men jag vill fortfarande vara med.

Innan jag fick barn var det också lättare att hänga med utan att vara överens om allt. Man kunde liksom bortse mer av vad andra hade för sig, gå undan om man ogillade något.
Nu när barnen nästan alltid är med, så är det mycket svårare. För även om jag kan ignorera att någon säger/gör något som jag ogillar, så vet jag att mina barn suger i sig som svampar. Allt omgivningen ger dem, kommer de att undra över sen. Och lilla N är inte sen med att fråga. Varför röker man? Varför sa hon så? Varför skrek dem? Varför är det så otäckt på tv? Varför får hon göra så för sin mamma? Varför får jag inte sitta med mobilen när hen får det?
Allt, allt, allt, ska bollas med och ifrågasättas. För att så fungerar barn, såklart. Ska man lära sig något så måste det ifrågasättas. Dock är det inte alltid så lätt, eller lämpligt att ta dessa diskussioner på plats. Inte heller så enkelt med tanke på att N:s affektreglering är väldigt dålig och vi ofta då får lämna aktiviteten för dagen efter att hon eventuellt inte fått sin vilja igenom, eller fått det svaret hon vill ha. Det är svårt.

Jag har inte alltid rätt. Absolut inte. Det är nog ofta där jag blir missförstådd. Jag har inte alltid rätt. Inte ni heller. Men det jag/vi gör för vår familj och för våra barn är rätt för oss. Det kan också vara så att det är bra för miljön, bra för barnens framtid, bra för vår ekonomi, eller bra för barnens välmående. Men jag skulle aldrig någonsin pracka på andra våra värderingar som om de vore de enda rätta. Frågar man mig däremot, så kommer jag berätta om varför vi resonerar på det sätt vi gör.

Innan man har varit utan en hel natts sömn i tre års tid (utan några få undantag), så kan man inte säga att man förstår. Innan man haft migrän som är så kraftig att man inte kan ta sig från sängen till toaletten själv så kan man inte säga att man förstår. Innan man varit så trött att man tappat bort sin mobil, för att sekunden senare inse att man faktiskt fortfarande håller den i handen, så kan man inte förstå. Likväl så förstår jag mig inte alltid på er.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägget. Det är bara ett sätt att förklara för er hur jag har det just nu. Jag vill bara försöka få fram att det finns en tanke och ett hjärta bakom den yta ni ser. Jag vill få fram att jag har slutat berätta när någon frågar eftersom jag vet att det är obekvämt och besvärligt att höra på. Jag vill bara berätta att om man anstränger sig lite så är jag en ganska trevlig människa att vara runt.
Jag vill också säga att mina barn är fantastiska. Jag älskar dem till jordens mitt och tillbaka. De gör sitt bästa, är smarta och framåt, lär sig mer och mer för varje dag och skapar all glädje jag behöver för att finnas till. Jag kommer aldrig att lägga ner mina värderingar eller rubba det jag tror på, för allt jag gör och allt jag är, är för dem. Kanske är det min största svaghet. Att inget annat är värt något… För jag orkar inte längre ta in saker som inte har betydelse för min familj. Jag sätter aldrig N framför plattan för att diskutera något helt oviktigt i ett hörn av soffan. Jag vägrar att missa första gången D säger ett nytt ord, bara för att jag kollat på mobilen eller varit iväg på annat. Jag har inte det behovet, och det verkar fortfarande, efter tre år vara svårt för de flesta att förstå…

All kärlek till er