Tiden som går

Här är vi nu. Snart är det fyra veckor sen hon kom. För mig har hon funnits för alltid.
Vackra Norah. Vi har en vardag nu, en något stökig och kaotisk vardag, men ändå.
Vi byter blöja och badar, vi sover och tröstar, pussas och kramas, kör vagn och åker bilstol. Allt fungerar fint.
Det är så svårt att fatta att det är hon som varit i magen. Det är hennes små fötter jag puttat på där inne, hennes lilla kropp jag känt röra på sig. Nu är hon snart en månad gammal, hur gick det till?

Tiden går så fort, för fort. Jag får lite panik när jag ser hur hon växer, hur dagarna går. Det gör mig lite rädd. Rädd att jag ska glömma hur det kändes de där första sekunderna, timmarna, dagarna. Rädd att glömma lukten och känslorna. Rädd att hon ska växa upp innan jag hunnit med. Idag packade jag ihop gravidkläderna. Jag kan inte fortsätta bo i dem nu. Jag insåg att jag redan saknar det. Magen, längtan, känslorna och förhoppningarna. Sen ser jag på henne och inser att hon är allt jag någonsin önskade och hoppades på.

Nu finns något annat är förhoppningar och drömmar, nu finns vi. Nu finns kärlek och en annan slags framtid, som jag längtar till mer än någonsin. Längtar till semestrar med barntema, efter julafton med tomte och på tok för mycket klappar. Längtar till hennes fösta tand, hennes fösta seg, hennes fösta ord. Jag inser att hon kommer uppleva massor av saker för första gången, och vi kommer få vara med. Fina fru och jag kommer få se hur hon växer upp till något fantastiskt, vi kommer få vara med och älska henne, länge, länge.

Visst finns oron där också. Ibland drömmer jag att någon skadar henne, att hon råkar illa ut. Ibland går jag upp på natten för att allt är för tyst. Jag kollar om hon andas, smeker hennes lilla huvud och känner hennes värme. Jag oroar nig för varje lilla prick på hennes hud, oroar mig för hur hon sover, för hur hon äter. Jag försöker att bara andas och slappna av men det är svårt.

Jag vet inte om detta inlägg mest blev ord utan röd tråd alls. Egentligen ville jag bara skriva att jag älskar henne, mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. Här är vi nu. Det är snart fyra veckor sen hon kom. För mig har hon funnits för alltid!

Fantastiska, underbara lilla älskling!

Plötsligt var hon bara här. Jag minns inte riktigt hur det gick till längre. Alla resor till Danmark, alla tester alla tårar, förhoppningen efter varje försök. Besvikelsen och så till sist glädjen över att något äntligen hänt. Jag minns knappt att någonting var jobbigt, minns inte hur hopplösheten kändes, minns inte hur ont värkarna gjorde, minns inte hur trött jag var, minns inte att jag någonsin tvivlat på mig, på oss. Jag minns ingenting mer än henne.

Nu är hon här. Som om hon varit här för alltid och ändå är allt så nytt. Hon kom ut, något kletig och skrynklig, med ett litet skrik kom hon ut och allt vara förändrat. Vi slöt oss om varandra. Familjen. Hur lyckades vi med detta? Jag vet att vi gjort något bra, jag ser det i hennes ögon att vi skapat något fantastiskt. Att vi är fantastiska. Har aldrig känt så förut.

Hur beskriver man detta under, hur ska jag förklara för er, för henne hur viktig hon är. Hur hon är unik, fantastisk och älskad. Hur ska hon förstå att vi tror på henne, att hon kan bli det hon vill, vara den hon vill. Hur ska vi någonsin räcka till att älska henne så som hon förtjänar. Vi ska i alla fall göra vårt bästa.

Nu är det matdags. Sånt är mitt liv nu, och det är det bästa livet man kan ha. Mata, sova, byta blöja. Sniffa lite på hennes lilla bebishuvud och pussa på hennes små, små fötter. Se henne somna och höra henne vakna. Börja om på nytt igen. Livet har en ny mening nu och det är hon. Det är vi. Jag och mina älsklingar. Vi må vara en något speciell familj, men vi älskar varandra och jag är så stolt. Stolt över mig själv. Att jag klarade graviditeten och förlossningen så som vi planerat. Naturligt, med rätt kost, med så lite mediciner som möjligt och med styrka och glädje hela vägen. Stolt över fina Elin, som stöttat och funnits för oss hela tiden, som nu är väldens bästa mamma. Hon ser allt, hör varje litet pip som Norah gör, ser till att allt vi behöver finns hos oss och samtidigt kämpar på med jobb och hemmet. Jag är också stolt över Norah som orkat sig igenom hela resan. Från en ensam lite cell i min mage, till världens finaste lilla människa. Hon är stark, hon är envis och hon verkar älska oss så som vi älskar henne. Vi är bäst, just nu är vi oslagbara. Familjen. Ingenting är riktigt jobbigt längre. Jag minns inget som varit svårt, som gjort ont, som sårat oss. jag minns bara henne, att hon kom till oss och allt annat försvann!

Nya tider, tankar och förhoppningar

Det händer saker mycket här hos fruarna Almqvist. Jag har inte hunnit skriva just på denna bloggen eftersom de filosofiska tankarna som brukar platsa här inte riktigt gått att formulera bra i text. Gör ett försök nu.

Det var en höstruskig november dag då tanken på något sätt blev verklighet. Drömmen gick från fantasi till eventuell lycka blandad med en massa oro. Egentligen började det ju naturligtvis tidigare än så. Detta test tog vi ju tre veckor efter att vi varit i Danmark för fjärde gången. Fyra långa och kämpiga resor, med ganska mycket besvär, tårar, hopp och sedan en hemsk besvikelse. Utom denna sista gång då såklart. Lilla du som bor i min mage nu. Dig såg jag redan som ägg via ett ultraljud. Då var det lilla ägget 17mm och redo att resa vidare. vidare till ett liv och en framtid, till ett du.

Från första sekund har vi älskat dig. Redan innan vi visste att du blivit till så fanns det kärlek. Mamma Elin låg och pratade med dig långt innan du blivit mer än några celler stor. Vi längtade så efter dig. Det första veckorna var en mardröm. Jag vägrade att ta ett test, visste inte om jag orkade se ännu ett ensamt streck eller ett "inte gravid" på stickorna. Det var egentligen inte förrän dagen innan testet, då vi besökte Hanna och Amanda som jag faktiskt tänkte att jag ju redan lever som om jag vore gravid. Undviker allt som kan vara farligt, klappar magen och drömmer mig bort. Drömmer om att du ska finnas där och jag inser att det måste vara så, inget annat får vara sant. Jag tar ägglossningstest, två stycken, först. Tänker att om de visar negativt så skiter jag i att ta ett graviditetstest och bara går och begraver mig under täcket. På ägglossningsstrecket växer två streck fram. Kontrollstrecket är starkt, men det andra strecket är starkare. Mycket starkare. Tar ett CB test, väntar i en evighet innan jag ser, smiley, glad smiley. Positivt. Dags för graviditetstestet. Väntar i vad som känns som flera timmar, tillse texten dyker upp och jag skriker, gråter, rusar in till Elin. Jag minns den stunden alltid, alltid, alltid. Dagen då du blev verklighet och inte fantasi.

Sen kom oron och ängslan. Skulle du stanna kvar hos oss? Hela julen tänkte jag bara på dig. Hela nyår också. Ska jag vara ärlig så är det dig jag tänker på mestadels av tiden all min vakna tid.

Hur kan man älska någon så mycket som vi älskar dig? Vi som aldrig riktigt mötts? Trots att jag aldrig sett dig i verkligheten så är du det finaste och dyrbaraste jag har. Nu är jag säker på att du finns. Nu känner jag dig tydligt. Du sparkar på mig med dina små fötter varje kväll, till och med Elin kan höra dig säga "här är jag". Vi lyssnar på Bob Dylan och Norah Jones. Du har dina egna hörlurar. Vi är ute och rider och promenerar. På jobbet är du lugn, men när jag ska sova vaknar du till. Du är ganska stor nu, du kan höra och känna smaker. Du har ett minne redan, kanske minns du mamma Elins röst och längtar efter kvällarna då hon ligger och pratar med dig. Jag tror du älskar oss så som vi älskar dig.

Det händer så mycket här hos fruarna Almqvist. Det största och viktigaste är du. Älskade, fina, vackra lilla du. Stanna där du är tills du är redo, vi väntar med öppna armar och längtar till sommaren då vi får mötas som en familj. Mamma, mamma, barn!

Du och jag!

Här är jag. Fru Malin Almqvist.
Det är som om mitt liv bara växer och växer, även om det fortfarande saknas något, så blir det mer och mer komplett. Det är som om jag blir lite mer hel för varje dag som går. Den vackraste dagen var förra lördagen, då vi lovade varandra att det skulle vara vi. Att vi skulle älska och se varandra och förlåta varandra livet ut. Du och jag. Som det ska vara.

Vill förklara hur det känns. Att bli fri när man levt i ett fängelse, att lära sig älska när man blivit så grundlurad och nedslagen. jag vill förklara, men ord räcker inte riktigt till! Citerar därför mig själv och det jag skrivit i inlägget "Eld (fucked up)". Detta är dagen efter vi möttes, och allting bara var små rosa och fluffiga moln. Vi skulle till Göteborg, vi skulle ta över världen och aldrig mera se tillbaka.

"När vi trasiga ler,
finns inget vackrare än just det.
Därför kanske jag lever idag.
Kanske just därför.
Och sen kommer jag iväg,
och kvällen är evig,
det är kväll ännu här hos mig.
Och det är inte för att den naivt korkade Malin skaffat sig ett nytt tortyrredskap,
det är inte för att jag har lättat,
inte för att jag gråtit.[...]
Det är för att det finns ord som tar längre in,
ord som betyder allt för mig,
som kan få mig att gå genom tusen eldar för att nå fram.
Och folk som säger det till mig,
just dessa få ord,
vet aldrig om vad de gjort,
och att jag lever,
och att mitt hjärta slår.

Naturligtvis kommer det smälla till snart,
du vet det,
jag vet det.
Men jag är okej nu.
Jag har jeans som är lagom,
jag har Håkan,
jag har familjen.
För första gången på så länge har jag skrattat,
känt mig som Malin igen,
hon som kan så mycket,
och sätter upp håret i en slarvig hästsvans,
som dricker te och pratar om Ranvi,
om tvättlinor och revben.
Malin som kan le så där,
för ingenting,
och sen skratta,
åt allt.
[...]

Fast när jag tänker efter...
Jag vill dansa, sjunga Håkan, duscha, borsta håret, äta flingor med för mycket sylt, jag vill leka ute i friheten, där ni andra lever.
Jag orkar liksom inte må dåligt idag,
jag har bättre saker för mig..."


Nu är hon alltså min, hon fick fick mig att känna såhär, en torsdag den 24 augusti 2009. Nu är jag hennes, hon som på så många sätt räddade mig och lärde mig att vara den jag faktiskt verkligen är. Kan inte säga det bättre än så!


Efter helgen i Göteborg fanns det så mycket lycka och så mycket känslor att leva på. Och jag skrev
"Vad mer kan jag säga, som inte redan sagts?
Det finns ingenting kvar.
Jag vet ännu inte vem jag är, men jag vet vem jag skulle vilja vara.
Det finns väl fortfarande hopp och mod,
kanske ingen framtid för någon som mig,
men vad gör det?
Jag sa 25, i bilen på vägen hem
jag var minst och känner att jag kan vänta lite till.
Jag tar en paus och andas in.
Andas in Amalia och fiolspel.
Hon som inte äter upp mig inifrån utan utifrån.
Snälla lämna mig inte,
jag kan inte flyga än."

Nu är det vi. På vårt konstiga och egna sätt har vi ändå lyckats ta oss fram och älska, leva och flyga. Jag älskar dig!

Allt som händer!

Det är lite kaos nu, i mitt huvud, i vardagen och i livet i stort. Mitt humör och mina känslor pendlar från euforisk glädje och skratt, till djup ångest och gråt. På några sekunder kan jag jag gå från det ena till det andra, vet inte vad det är med mig, kanske är det bara trötthet. Det är mycket på gång som jag inte vill eller kan berätta om nu, alla har väl fått reda på att det är bröllop på gång, men vill inte ge ut en massa detaljer kring vad, hur och när. Det kommer bli fint, underbart och helt otroligt, det är jag säker på. Jag gifter mig med den person som förstår mig bäst i hela världen. Någon som älskar mig på riktigt, som delar sitt liv och sina känslor med mig. Min fina Elin!

Det är helt otroligt att känna den känslan, att veta att vi ska visa hela världen att det är vi. Jag ska leva med henne resten av mitt liv och älska henne, bilda familj och bli gammal med henne. Det är så det ska vara. Det känns så självklart att jag inte kan förstå hur jag någonsin kunnat vara utan henne!

Klänningen är på gång, Elins kläder är i stort sett klara. Nästa vecka är det mycket, mycket som ska fixas. Jag känner mig stressad och nervös men ändå otroligt lugn. Det är svårt att beskriva med ord, men senaste tiden har jag känt alla känslor och tänk alla tankar på en och samma gång. Det blir så rörigt och konstig, jag kan inte riktigt kontrollera det. På dagarna känns det okej. Jag jobbar med väldens bästa jobb, på vardagarna försöker jag hinna med så mycket som möjligt, Elvis och ridningen, bröllopsplanering, familj och vänner.

På kvällarna är det desto jobbigare. Denna ångest som kommer innan jag ska somna kommer tätare och tätare och blir allt starkare. Vet inte alls vad det beror på, om det är stress eller om det är relaterat till det faktum att jag slutat med all medicin och nu är fri från Conserta och annat sedan två månader tillbaka. Funderar på att köpa ett kedjetäcke för att se om det hjälper, men det är väldigt dyrt och pengarna till det finns inte nu när det är så mycket annat som ska köpas och fixas.

När det närmar sig ska jag försöka få ut lite bilder och info här, om inte annat för att hålla lite känslor och tankar i schack.

beröm och fina ord...

Tänk att det ska vara så svårt att finna sig själv och kunna veta vad man är bra på? Och när man väl är bra på något så kan man inte ens acceptera andras beröm och de fina ord som andra säger.

Igår var sista dagen på jobbet. Jobbet där jag trivts så bra nu i tre somrar. Jag har lärt känna fina människor, utvecklats som människa och kollega, tagit ansvar och lärt mig hur mycket som helst om livet och världen, inte minst hur mänskliga relationer ser ut och formas. Det som jag lärt mig och och som fått mig att växa går inte att beskriva i ord, men jag är så tacksam att min chef gav min chansen trots dåliga referenser sen tidigare. Att hon ändå gick på sin magkänsla och välkomnade mig till sommarjobbet för tre år sedan har verkligen betytt mycket.

Så igår skulle jag säga hej då. Krama alla, lämna nycklar och ha sista utvärdering. Min chef talar om ansvarstagande och stor utveckling, om hur jag mognat och blivit en i arbetslaget. Att jag verkligen tagit till mig ny kunskap och visat förmåga att både att praktiskt kunna utföra det vårdande arbetet som vi gör och visa medkänsla och empati för omsorgstagare och anhöriga. Jag sitter som ett frågetecken framför henne. Vem pratar hon om?! Har jag missat något?

På vägen hem börjar jag gråta. Tänk vad mycket det finns i livet som jag kan. Som jag har lärt mig. Titta vad mycket jag klarar av. Jag som för fem år sedan inte kunde klara ens den enklaste vardag. Som fick ta hjälp av mediciner och sjukvård för att kunna äta, leva och andas. Jag som var så livrädd för att bli vuxen, för att växa, för att finnas och för att gå vidare. Här är jag nu. Ibland reflekterar jag över vad jag gör, vad jag äter, om jag rör mig tillräckligt, om jag är bra nog. Ibland kommer ångesten tillbaka, för någon sekund. Ibland blir jag rädd. Sen hanterar jag det, tar itu med rädslan. Tänker på allt jag är och allt jag lärt mig. Sen går jag vidare.

Snart är jag vuxen. Alltså, lite mer på riktigt. Så känns det. Som om livet snart ska börja och jag kommer att komma ifatt alla som passerade förbi mig i livet. Alla som jag läste med i gymnasiet, alla dem som jag började läsa med på universitetet, alla som har hus och barn och jobb och som liksom redan är där, där framme där jag skulle vara.

Nu är det på riktigt. Det är min älskling och jag, det är livet och framtiden och den ska jag inte slösa bort hur mycket åt helvete det än skulle kunna gå. Det finns inget alternativ som är bättre än att satsa fullt ut nu. Hur tänkte jag egentligen, när jag kröp ihop i en liten hög och sov dagar i sträck, när jag slutade äta och sprang mil för att glömma bort att jag fanns. Hur tänkte jag mig att framtiden skulle bli? Vad var det för slags lösning, att liksom inte finnas alls?

Jag kom hem igår och grät. Kanske var det för att jag var stolt och glad, eller för att jag inte visste hur jag skulle reagera. Kanske var det utmattning och förvirring, eller kanske var det bara jag. Jag vet nu, såhär i efterhand att det var mig chefen pratade om, och pratade till. Jag är den personen som hon beskrev, hon är jag. Det är så häftigt.

Det här med att fråga en vuxen

Jag vet att jag skrivit om detta innan några gånger, fast kanske ur en annan vinkel,
det här med att vara vuxen, eller agera som en vuxen, eller rådfråga andra vuxna.
Det stämmer verkligen inte att vuxna människor beter sig bättre än barn, att vuxna kan umgås och respektera varandra eller att vuxna har koll på vad som gäller. Det stämmer inte alls.
När jag var liten så var vuxna som gudar. Man frågade någon vuxen så fick men ett exakt svar, det rätta svaret! Om något var fel, om jag hade ont, om någon var elak, så skulle jag prata med en vuxen, och allt skulle ordna sig.

Nu ska jag själv vara vuxen, och jag är rätt säker på att jag vaken är någon gud eller en allvetande, genomgod person som kommer läka alla sår. Det är väl inte så svårt att inse det. Problemet är att det finns vuxna som tror att de är gud, att de alltid vet bäst och att det skulle ha skett någon slags magisk förändring när de fyllde 18 och då blev de plötsligt supervuxna, men kraften att förändra hela världen.

Är det något som gör att jag verkligen vill krypa under täcket igen och bara drömma bort livet är det just tanken på dessa människor. Människor som dömer och dömer ut, som pekar med hela handen utan att veta något som helst om människan de talar med eller om.

Ett sånt exempel är de gånger då jag är på en främmande brukshund-kurs eller tävling själv med min hund. Då kommer alltid någon äldre herre fram och ska "förklara" för mig att "detta är en tävling" eller "om jag undrar något så kan jag bara säga till". Som om jag vore 14 år och skulle ut på äventyr utan föräldrarna första gången. Alla andra på klubben får ett handslag eller en nick som hej, men hon den blonda tjejen med den stora lockiga hunden, henne måste vi nog ta hand om, för hon vet nog ingenting om hund eller träning(stackars tjej!?).

Ett annat exempel är då man vill ha hjälp med ett problem i en affär. Precis samma sak! Den där "tycka synd om minen" och så ett slags överdrivet enkelt språk där de tydligt förklarar exakt vad saker är och hur de fungerar.

Det mest irriterande exemplet är ändå universitetet där jag så många gånger blivit illa behandlad av dessa vuxna "lärare" med fina titlar. Ett av skräckexemplen var när någon påstod att jag inte gjort min salstenta första terminen, och jag förnedrande fick ta med mig tentan till institutionen och analysera att min lärare verkligen själv skrivit under och rättat. Ja, det var ju hennes handstil... Har så många såna tillfällen då de dragit alla studenter över en kant och jag blir behandlad som en stökig högstadiestudent. Jag är 25 år nu, jag är nog en av dem på campus som dricker minst, pluggar mest, tar mitt yrke på fullaste allvar och verkligen aldrig skulle sabba hela mitt yrkesliv på grund av alkohol eller fuskande på tentor!

Nu sist blev jag ombedd att som "vuxenstudent" själv ta ansvar och hitta grupp till grupparbetet efter som jag inte ansträngt mig. VAD vet lärarna om det? Jag har försökt att leta grupp sen kursen startade, men jag känner ingen och eftersom de flesta andra i kursen antingen bor utanför Växjö eller är dem på campus som hänger ihop på Sivans varje vecka. Därför så känns chansen rätt så liten att de skulle vilja ha med mig i sin grupp istället för sina vänner. Jag kan inte ens klandra dem för det!

Jag säger bara att vuxna ska skita i att gissa och sen svara, de ska skita i att tro något om mig och sedan sätta mig på plats. Nästa gång någon säger att du ska fråga en vuxen -fråga dig själv istället.