Idag är det lite nere här. Jag känner själv att det blir lite för mycket bokstäver i mitt liv, att de liksom smyger sig in på ställen där jag inte vill ha dem. Inte så att de förstör något, mer att de bara ligger där och skaver, liksom stör livet och rutinerna. Min ADHD gör sig påmind när det blir sån här kaos i huvudet. Alla tankar snurrar tio varv innan de landar och jag får fokusera så otroligt hårt för att inte låta dem ta över mig. Det kommer de aldrig göra, men visst blir man trött av att hela tiden gå på högvarv.
Jag sover när Norah sover och är vaken när hon är vaken. Jag är så otroligt tacksam över henne, över fina Fru och över vårt liv. Ibland blir jag lite galen av detta katastroftänkandet som jag har, som gör att jag blir så ledsen när jag blir ledsen och så glad när jag blir glad. Jag är tacksam såhär i efterhand att jag inte visste om att jag har pco när vi skulle få Norah, då kanske detta katastroftänkande gjort det ännu svårare att faktiskt få henne. Jag tänker mycket på mormor, på hur hon måste ha haft det under alla år då de inte lyckades bli med barn. Jag tänker på hur hon måste känt och tänkt. Jag tänker på hur bra hjälp vi fått och att det inte alls fanns samma möjligheter då. Att det tog 13 år innan min mamma blev till. Att hon kämpade i 13 år. Det gör det lättare för mig just nu, att tänka på det...
Jag har inte haft ont i magen på nästan en vecka, fast jag knappt tagit värktabletter alls. Idag, efter provsvarsbesked och mycket kaos i huvudet gav jag mig ut och sprang. Jag låter som ett gammalt ångdrivet tåg när jag springer. Mina ben går till slut av sig själva, liksom tuffar fram som om de var drivna av något annat än min egna kropp. Det är min vilja. Så tänker jag. Jag kan allt om jag bara vill. Jag har alltid älskat att bli sådär trött så jag nästan går under. Ni vet så trött så man tror att man aldrig mer kommer kunna driva sig själv framåt. Man tänker att "nu får jag sitta här" helt okapabel att ens resa sig. Sen gör man det ändå. Trotsar det omöjliga. Inte för att man kan utan för att man vill.
Alla dessa prover, läkarbesök och samtal har givit något trots allt. Förklaringar. Till varför jag har ständiga sötsug, är hungrig jämt. Till andra privata saker som jag funderat på länge. Jag gillar när livet förklarar sig. Inte när det ursäktar sig och jag måste hitta orsaker och lösningar själv. Men bokstäverna stör mig och jag undrar hur många bokstäver en vanlig människa hinner samla på sig under livet.
Imorgon är det slut på katastroferna. Imorgon är en helt ny dag. Jag gråter idag, för att jag vill. För att det trots att det inte är en lika verklig katastrof som det många andra går igenom, så är det min katastrof och den måste få denna dagen på sig. Imorgon gråter jag inte mer. Imorgon är bokstäverna bara något som jag lägger undan inuti mig och lever med. Imorgon är det häst igen, Norah mys och familjemys. Helgen gick åt till pride och det var bra. Jag dansade med fina Fru och mindes hur vi kan bara bara vi. Bland tusen andra i samma rum kan det fortfarande vara bara vi. Jag kände doften av henne, och glädjen av oss. Jag skrattade på riktig och glömde bort att jag varit orolig och stressad bara timmar innan. Om någon kunde förstå hur lyckligt lottad jag är mitt i allt detta. Att jag har en sån underbar familj, så otrolig fina vänner och att jag kommit så långt från det jag en gång varit. Imorgon är jag inte en människa med en massa bokstäver. Imorgon är jag bara jag igen...
Om mig
- Thinspin
- Det verkar så kallt utanför fönstret, stannar inne och bloggar istället... Här finns mina tankar och känslor i en sammanfattning. Vet inte riktigt hur intressant det är att läsa, men jag behöver skriva och detta verkade som en nice plats att göra det på. Lever för ordet, musiken och kärleken, för mina barn och min familj. Bor med min fina fru Elin, våra två barn och katten Alfons. Dessa diverse funderingar som gör livet flerfärgat men spännande skriver jag om i bloggen.
måndag 1 juni 2015
torsdag 26 mars 2015
Igen och igen och igen...
Nu har ännu en älskad vän och familjemedlem försvunnit från oss. För några veckor sedan sprang hon runt här hos oss. Drev oss till vansinne med sitt jamande, lekte med bästa kompisen, tiggde mat och hoppade upp för att mysa på kvällarna. Blir så trött på livet och så trött på att aldrig vara förberedd, om man nu någon gång kan bli det.
I måndags var jag så säker på att det bara var något litet som var fel, att hon behövde annan kost, någon medicin, eller i värsta fall en operation om de hittat något fel som kunde åtgärdas på det sättet. Som en käftsmäll kommer veterinären in och berättar om diabetes, om att det eventuellt går att behandla, men prognosen är tveksam och vägen till bättring otroligt lång. Jag inser på några sekunder att det inte är den vägen vi kommer gå. Vi kommer mista henne, jag visste det direkt... Vi passade på att mysa, att umgås, ta en promenad och bara prata fina minnen en dag, innan det var dags. Sen bara sprang tiden iväg. Två sekunder senare satt vi där. Vi såg hjälplöst på när hon somnade in, och även om det var rätt beslut och allt gick lugnt till så kan jag inte låta blir att tänka "Vi har fört dig hit". Begravning, tårar och några familjekramar i någon slags obegriplighet, sen ska allt bara snurra på igen. Klarar andra människor verkligen av att bara glömma?
Jag kommer aldrig kunna acceptera detta. Att vi finns en sekund. Nästa sekund är vi borta. Jag kan aldrig acceptera detta. Att denna gången var det hon, älskade, fina Milla. Denna gången var det hon -och en gång är det jag...
söndag 1 februari 2015
Min stora kärlek
Nu var det länge sen sist. Jag har inte riktigt haft tid att skriva även om inspirationen ofta funnits. Hälften av det jag tänkt skriva har försvunnit från mina tankar, men ville ändå ge det ett försök. Vi har det ganska bra. Det är stressigt bitvis och kan ibland kännas tungt, men ofta känns det bra och mysigt och fint! Igår ammade jag för sista gången. Det var väldigt känslosamt och jag fällde några tårar, men det känns ändå okej. Jag känner att vi har gjort färdigt det nu, att det byts ut mot annat som blivit viktigare för Norah. Tiden går så fort, tror det är det som gör att jag haft svårt att släppa taget om amningen. Norah blir så stor. Hon vill göra saker själv nu. Hålla flaskan själv, sitta och leka själv. Hon vill absolut inte ligga i famnen och sova, eller ens mysa om hon måste ligga ner. Det ska stå och sittas jämt. Ibland kan jag fortfarande slås av någon slags uppenbarelse-tanke, liksom "Hon är verkligen här". Som om det fortfarande inte landat i mig att hon är vår. Ibland försöker jag komma ihåg hur det kändes, precis efter förlossningen, dagarna på BB. Det är en stor sorg i mig att jag inte riktigt kan fånga den där känslan och behålla den. Jag minns knappt doften längre, av nyfödd bebis. Minns inte sparkarna i magen eller värkarnas smärta. Är det verkligen normalt, att man glömmer allt?! Jag vill ju så gärna minnas, men när jag ser på foton och filmer i datorn nu känns det inte som jag. Bebisen känns inte som henne. Fast jag ju vet att det är vi!
Jag bekymrar mig fortfarande över allt, men tycker det börjar bli lättare att släppa taget ibland och bara låta saker ske. Rädslan och ångesten på nätterna har lättat något, kanske för att Norah sover så oroligt just nu så att jag springer ut och in i hennes rum ständigt. Jag hinner ofta precis somna om innan hon vaknar igen. Ibland gnäller hon bara lite och somnar sedan direkt, men ofta så skriker hon tills man kommer in. Klappar lite, stoppar om och ger nappen. Vissa nätter är jag inne hos henne 10-15 gånger. Då känns det som om jag lika gärna kunde strunta i att sova alls! På dagarna är hon i alla fall samma Norah som tidigare. Glad för det mesta, hungrig på mat och äventyr, orädd och nyfiken, bara en av mammorna finns med. På babysimmet är jag så stolt över henne. Sist skulle vi låta bebisarna hoppa från kanten och doppa hela sig under vatten. Målet var att de sedan själva skulle söka sig tillbaka till kanten och vilja upp. Norah var så glad att hon skrattade. Till och med när hon fick hela huvudet under ytan och en kallsup på det, så ville hon bara upp och i igen. Glädjen av att se hur hon utforskar och njuter gör att hela min värld bara fylls av lycka!
Med familjen som helhet är det ganska bra också. Fina Fru stressar en del på jobbet och det blir inte mycket sömn och mystid för någon av oss. Vi klarar oss ändå bra. Vi har varandra och jag börjar mer och mer inse att vi nog inte ska jämföra vårat liv med någon annans. Det funkar inte riktig så. Den strukturen och den ordningen vi har på vårat liv duger bra för oss. Den funkar för det mesta och gör att vi håller ihop. Ibland känns det som totalt kaos, men det rättar alltid till sig bara vi får några minuter tillsammans. Vi påminns om vad som är viktigt. Andas ett tag och sedan rullar livet på. Dagarna för mig går åt till matlagning åt oss alla. det tar mycket tid och planering med är väldigt roligt. Norah testar massa nya grejer och älskar nästan allt hon smakat. Jag försöker se till att vi mammor får i oss bra mat också. Jag fyller frysen med matlådor till frus jobb och till de dagar då jag inte hinner laga. Resten av dagarna ägnar jag åt Norah och djuren. Vi tar promenader med barnvagn och hund, myser med katterna och försöker hålla lite städat och hårfritt trots våra fyrfota familjemedlemmar. Nu när jag fått rutin på allt så går det lätt och enkelt och tar inte alls samma energi längre. Nu sover Norah. Ikväll ska vi hämta Fru på jobbet så hinner de två säga hej till varandra innan natten. Nästa helg är vi äntligen lediga tillsammans alla tre utan några som helst planer. Då hoppas vi på mycket familjemys och lite lugn och ro till att vila!
Ta hand om er så hörs vi snart igen!
Jag bekymrar mig fortfarande över allt, men tycker det börjar bli lättare att släppa taget ibland och bara låta saker ske. Rädslan och ångesten på nätterna har lättat något, kanske för att Norah sover så oroligt just nu så att jag springer ut och in i hennes rum ständigt. Jag hinner ofta precis somna om innan hon vaknar igen. Ibland gnäller hon bara lite och somnar sedan direkt, men ofta så skriker hon tills man kommer in. Klappar lite, stoppar om och ger nappen. Vissa nätter är jag inne hos henne 10-15 gånger. Då känns det som om jag lika gärna kunde strunta i att sova alls! På dagarna är hon i alla fall samma Norah som tidigare. Glad för det mesta, hungrig på mat och äventyr, orädd och nyfiken, bara en av mammorna finns med. På babysimmet är jag så stolt över henne. Sist skulle vi låta bebisarna hoppa från kanten och doppa hela sig under vatten. Målet var att de sedan själva skulle söka sig tillbaka till kanten och vilja upp. Norah var så glad att hon skrattade. Till och med när hon fick hela huvudet under ytan och en kallsup på det, så ville hon bara upp och i igen. Glädjen av att se hur hon utforskar och njuter gör att hela min värld bara fylls av lycka!
Med familjen som helhet är det ganska bra också. Fina Fru stressar en del på jobbet och det blir inte mycket sömn och mystid för någon av oss. Vi klarar oss ändå bra. Vi har varandra och jag börjar mer och mer inse att vi nog inte ska jämföra vårat liv med någon annans. Det funkar inte riktig så. Den strukturen och den ordningen vi har på vårat liv duger bra för oss. Den funkar för det mesta och gör att vi håller ihop. Ibland känns det som totalt kaos, men det rättar alltid till sig bara vi får några minuter tillsammans. Vi påminns om vad som är viktigt. Andas ett tag och sedan rullar livet på. Dagarna för mig går åt till matlagning åt oss alla. det tar mycket tid och planering med är väldigt roligt. Norah testar massa nya grejer och älskar nästan allt hon smakat. Jag försöker se till att vi mammor får i oss bra mat också. Jag fyller frysen med matlådor till frus jobb och till de dagar då jag inte hinner laga. Resten av dagarna ägnar jag åt Norah och djuren. Vi tar promenader med barnvagn och hund, myser med katterna och försöker hålla lite städat och hårfritt trots våra fyrfota familjemedlemmar. Nu när jag fått rutin på allt så går det lätt och enkelt och tar inte alls samma energi längre. Nu sover Norah. Ikväll ska vi hämta Fru på jobbet så hinner de två säga hej till varandra innan natten. Nästa helg är vi äntligen lediga tillsammans alla tre utan några som helst planer. Då hoppas vi på mycket familjemys och lite lugn och ro till att vila!
Ta hand om er så hörs vi snart igen!
lördag 17 januari 2015
Min dotter och jag
Här är vi nu, min dotter och jag. dagarna går verkligen i ett och jag hinner inte med. Samtidigt finns en tristess över att de flesta dagar ser likadana ut. Jag går upp, en gång mitt i natten för att mata, en gång för att ta med Norah in till vår säng i hopp om att hon sover en timme till om hon bara får vara med oss. Sen blir klockan sju, kanske halv åtta, då är det dags att gå upp. Göra frukost, gröt, smörgås, fixa kaffe. Är Fru ledig så äter vi kanske tillsammans, annars är det vi. Min dotter och jag. Sen är det "tand"borstning, blöjbyte, leksaker och tröstande. Vi ger katrinplommon för magen, jag lagar mat till mig och till henne, matlåda till Fru. Sen fortsätter det med bjöjbyten, matning och promenad. Kvällen slutar med att alla leksaker ska in igen, disken fixas och Norah får sina "tänder" borstade igen. Det blir ännu en matning, läsning, sång och godnatt. Hon somnar och jag lägger mig, i väntan på nästa dag. Livet är på något sätt underbart och skräckfyllt på samma sätt. Det är perfekt och jättekul, samtidigt som det är kaotiskt och rent av tråkigt!
Jag känner mig ändå stolt över mig själv, och över oss. Jag har fixat amningen så länge som jag ville. Vi lagar egen mat som Norah älskar. Vi har jättefina rutiner och en fantastiskt glad och lätt dotter som nästan aldrig gråter hysteriskt eller protesterar högljutt. Hon är frisk nästan jämt och på bra humör nästan hela dagarna. Hon somnar själv och vaknar inte mer än någon gång per natt längre. Under dagarna som vi umgås hon och jag, så hinner jag med hemmet, djuren och mig själv, i alla fall det som är nödvändigt.
Nu är det matdags. Tänkte skrivit mer, men det är annat som går före nu. Ta hand om er!
Jag känner mig ändå stolt över mig själv, och över oss. Jag har fixat amningen så länge som jag ville. Vi lagar egen mat som Norah älskar. Vi har jättefina rutiner och en fantastiskt glad och lätt dotter som nästan aldrig gråter hysteriskt eller protesterar högljutt. Hon är frisk nästan jämt och på bra humör nästan hela dagarna. Hon somnar själv och vaknar inte mer än någon gång per natt längre. Under dagarna som vi umgås hon och jag, så hinner jag med hemmet, djuren och mig själv, i alla fall det som är nödvändigt.
Nu är det matdags. Tänkte skrivit mer, men det är annat som går före nu. Ta hand om er!
måndag 15 december 2014
För barnens skull
Tanken med detta inlägget är inte alls att fortsätta någon slags diskussion som började på fb för någon dag sedan. Ibland känner man sig bara tvungen att säga något, fast man inser att det är långt ifrån alla som håller med. Någon sa en gång att man inte kan rå för att de flesta man möter är idioter. Jag ser det inte riktigt så. Jag förstår att man kan ha olika åsikter och jag diskuterar gärna, det blir dock så väldigt svårt att inte ta illa vid sig, när man har helt olika utgångspunkter i diskussionen.
Norah har ingen pappa. Hon kommer aldrig ha någon pappa. Vi kommer aldrig veta vem det är som har donerat sperma så att vi kunde få henne. Vi är nöjda med att aldrig veta och detta är ett val som vi själva gjort. I Sverige är köerna långa om du vill ha hjälp med att skaffa barn. Är ni två tjejer har du också en enorm press på dig att bli gravid. Du har bara några få försök, sen kostar det likväl. I Sverige måste du dessutom ha en känd donator. Och ja, det finns säkert fördelar med att ha en känd donator. Norah kanske en dag kommer undra och då får vi förklara hur vi tänkt och känt. Jag tror inte det blir ett problem. Däremot tror jag det kan bli problem när barnen vill ha reda på sin kända donator, söker upp honom 18 år senare och inser att han är en idiot. Han kanske är en narkoman, sitter i fängelse. Han kanske är otrevlig och helt glömt att han accepterat att kunna bli uppsökt som "pappa". Jag tror barn blir mer besvikna. Och jag tycker inte det är samma sak som adopterade barn. Ofta har adopterade barn blivit lämnade (exempelvis på barnhem) av de biologiska föräldrarna. Där har funnits en graviditet och ett skäl till varför de blivit lämnade. Där finns en historia att berätta och ta reda på. Det finns det inte här. Vissa donerar blod (helt anonymt!) och vissa donerar sperma. För att DET BEHÖVS. Jag är så tacksam och glad för att det finns donatorer som gör detta, annars skulle vår fina underbara Norah inte finnas. Jag är så tacksam, men likväl så är det bara en vätska i en lite burk som han lämnat. Han har aldrig varit i hennes eller vårt liv, det finns inte berättelse att berätta här.
Så är det det här med ärftliga sjukdomar. Tänk om Norah blir sjuk och vi inte vet om det är ärftligt från donatorns sida?! Ja, så kan det ju naturligtvis vara, även om donatorerna tests väldigt noga, MEN det kan också vara från min sida, kanske hade min gammel, gammel farfar en ovanlig sjukdom. "Vanliga" par som skaffar barn skiter ju (oftast) helt i vad de har för ärftliga sjukdomar i släkten, men då är det helt plötsligt okej bara för att de kan bli gravida utan hjälp. Och -även om de behöver hjälp från sjukvården så kontrollerad inte det och stoppas om det finns sjukdomar i släkten?! Ärftliga sjukdomar hoppar ibland över många generationer och i många fall behöver ju båda sidor bära på en sjukdomsgen för att barnet ska få en sjukdom. Vet har koll på sånt i heterosexuella par? Jag har i alla fall fått göra massvis att prover, fylla i blanketter och svara på frågor i samtal innan jag fick bli gravid, likaså Norahs donator.
Jag ville egentligen bara skriva dessa rader och säga. Med hjälp av anonyma donatorer skulle köerna minska Enormt i Sverige. Lägg till en lagändring så ensamstående får göra insemination och ta bort de begränsade antalet försök. DÅ stoppas den svarta marknaden där sjukdomar sprids och folk byter sperma mot pengar. Svenska sjukvården skulle också kunna lära sig en hel del från de underbara barnmorskor vi haft i Danmark som mött oss med sån öppenhet och hjärtlighet, det har jag i ärlighetens namn sällan upplevt i Sverige. Jag tycker absolut inte att barn ska vara en rättighet åt alla som vill skaffa det för sin egen skull. Men finns det en eller två föräldrar, med hälsa, förutsättningar, ekonomi och kärlek så känns det rätt oviktigt vem som några månader tidigare runkat i en burk för att ge ett par/en mamma denna chansen.
All kärlek till er fina föräldrar där ute, vilka ni än må vara, som älskar era barn lika mycket som jag och fina Fru älskar vår lilla Norah!
Norah har ingen pappa. Hon kommer aldrig ha någon pappa. Vi kommer aldrig veta vem det är som har donerat sperma så att vi kunde få henne. Vi är nöjda med att aldrig veta och detta är ett val som vi själva gjort. I Sverige är köerna långa om du vill ha hjälp med att skaffa barn. Är ni två tjejer har du också en enorm press på dig att bli gravid. Du har bara några få försök, sen kostar det likväl. I Sverige måste du dessutom ha en känd donator. Och ja, det finns säkert fördelar med att ha en känd donator. Norah kanske en dag kommer undra och då får vi förklara hur vi tänkt och känt. Jag tror inte det blir ett problem. Däremot tror jag det kan bli problem när barnen vill ha reda på sin kända donator, söker upp honom 18 år senare och inser att han är en idiot. Han kanske är en narkoman, sitter i fängelse. Han kanske är otrevlig och helt glömt att han accepterat att kunna bli uppsökt som "pappa". Jag tror barn blir mer besvikna. Och jag tycker inte det är samma sak som adopterade barn. Ofta har adopterade barn blivit lämnade (exempelvis på barnhem) av de biologiska föräldrarna. Där har funnits en graviditet och ett skäl till varför de blivit lämnade. Där finns en historia att berätta och ta reda på. Det finns det inte här. Vissa donerar blod (helt anonymt!) och vissa donerar sperma. För att DET BEHÖVS. Jag är så tacksam och glad för att det finns donatorer som gör detta, annars skulle vår fina underbara Norah inte finnas. Jag är så tacksam, men likväl så är det bara en vätska i en lite burk som han lämnat. Han har aldrig varit i hennes eller vårt liv, det finns inte berättelse att berätta här.
Så är det det här med ärftliga sjukdomar. Tänk om Norah blir sjuk och vi inte vet om det är ärftligt från donatorns sida?! Ja, så kan det ju naturligtvis vara, även om donatorerna tests väldigt noga, MEN det kan också vara från min sida, kanske hade min gammel, gammel farfar en ovanlig sjukdom. "Vanliga" par som skaffar barn skiter ju (oftast) helt i vad de har för ärftliga sjukdomar i släkten, men då är det helt plötsligt okej bara för att de kan bli gravida utan hjälp. Och -även om de behöver hjälp från sjukvården så kontrollerad inte det och stoppas om det finns sjukdomar i släkten?! Ärftliga sjukdomar hoppar ibland över många generationer och i många fall behöver ju båda sidor bära på en sjukdomsgen för att barnet ska få en sjukdom. Vet har koll på sånt i heterosexuella par? Jag har i alla fall fått göra massvis att prover, fylla i blanketter och svara på frågor i samtal innan jag fick bli gravid, likaså Norahs donator.
Jag ville egentligen bara skriva dessa rader och säga. Med hjälp av anonyma donatorer skulle köerna minska Enormt i Sverige. Lägg till en lagändring så ensamstående får göra insemination och ta bort de begränsade antalet försök. DÅ stoppas den svarta marknaden där sjukdomar sprids och folk byter sperma mot pengar. Svenska sjukvården skulle också kunna lära sig en hel del från de underbara barnmorskor vi haft i Danmark som mött oss med sån öppenhet och hjärtlighet, det har jag i ärlighetens namn sällan upplevt i Sverige. Jag tycker absolut inte att barn ska vara en rättighet åt alla som vill skaffa det för sin egen skull. Men finns det en eller två föräldrar, med hälsa, förutsättningar, ekonomi och kärlek så känns det rätt oviktigt vem som några månader tidigare runkat i en burk för att ge ett par/en mamma denna chansen.
All kärlek till er fina föräldrar där ute, vilka ni än må vara, som älskar era barn lika mycket som jag och fina Fru älskar vår lilla Norah!
söndag 23 november 2014
Livet nu
Nu sover hon. Här sitter jag och skriver, dricker kaffe och förundras över hur livet bara blivit ett annat slags liv. Mitt liv. Det där livet som jag så länge velat ha, men inte trodde jag någonsin skulle få. Vi var på bröllop för några veckor sen. På bästisens bröllop, tänka vad vuxna vi är nu, både hon och jag. Ändå känns det som vi är detsamma som alltid. Samma bästisar som ryktade hästar, bakade sandkakor och lekte fängelset. Träffade en "gammal bekant" på bröllopet också. Tänkte tillbaka på den tiden och insåg att det var exakt detta jag drömde om redan då, bara inte med honom. Jag behövde någon som förstår mig, någon med lika många egenheter och ovanor som jag, så att vi tillsammans kunde göra dem till färdigheter och vanor. Jag tycker vi lyckas ganska bra.
Norah blir stor snabbt nu. Hon luktar inte längre bebis, hon vill inte ligga och vaggas i famnen, hon vill stå upp, sitta i sin stol, äta riktig mat och säga riktiga ord (även om det än så länge bara låter aoooo och abuuuu). Hon luktar människa och värme nu, hon ser på mig med en annan blick, som om hon vill visa allt hon kan och imponera på mig. Hon lyckas varje gång. Jag vill så gärna stanna tiden, samtidigt som jag inte kan vänta tills hon visar mig ännu mer av de fantastiska egenskaper och färdigheter hon har. Att vara mamma är verkligen så fantastiskt, skräckinjagande, oroligt, underbart och kärleksfullt. Man möter varje dag med lika mycket nyfikenhet och glädje som man möter den med oro och trötthet.
Snart slutar fina Fru jobbet för ikväll. Sitt nya fantastiska jobb. Hon säger att hon är glad över att gå dit, att hon trivs, det gör mig varm. Jag vill att alla ska känna på samma sätt som jag gör när jag går till mitt jobb (som jag faktiskt saknar en del trots allt), glädje, energi och tacksamhet. Jag har världens bästa jobb, både nu som mamma och om ett år när jag börjar som förskolelärare igen.
På lördag ska vi hälsa på min gamla VFU lärare Norah och jag. Tänk vad mycket jag lärt mig och vad jag vuxit sen jag träffade henne första gången precis i början på utbildningen då allt bara var stort och nytt. De bästa knepen, aktiviteterna och råden har jag fått från henne, det är så trevligt att hålla kontakten!
Nu vaknar Norah, för tredje gången sen jag började skriva. Så kan det vara ibland. Det är ändå nästan för tyst här hemma, lika bra att gå inte och mysa lite hos henne, ge henne nappen och stoppa om henne. Ta hand om er!
Norah blir stor snabbt nu. Hon luktar inte längre bebis, hon vill inte ligga och vaggas i famnen, hon vill stå upp, sitta i sin stol, äta riktig mat och säga riktiga ord (även om det än så länge bara låter aoooo och abuuuu). Hon luktar människa och värme nu, hon ser på mig med en annan blick, som om hon vill visa allt hon kan och imponera på mig. Hon lyckas varje gång. Jag vill så gärna stanna tiden, samtidigt som jag inte kan vänta tills hon visar mig ännu mer av de fantastiska egenskaper och färdigheter hon har. Att vara mamma är verkligen så fantastiskt, skräckinjagande, oroligt, underbart och kärleksfullt. Man möter varje dag med lika mycket nyfikenhet och glädje som man möter den med oro och trötthet.
Snart slutar fina Fru jobbet för ikväll. Sitt nya fantastiska jobb. Hon säger att hon är glad över att gå dit, att hon trivs, det gör mig varm. Jag vill att alla ska känna på samma sätt som jag gör när jag går till mitt jobb (som jag faktiskt saknar en del trots allt), glädje, energi och tacksamhet. Jag har världens bästa jobb, både nu som mamma och om ett år när jag börjar som förskolelärare igen.
På lördag ska vi hälsa på min gamla VFU lärare Norah och jag. Tänk vad mycket jag lärt mig och vad jag vuxit sen jag träffade henne första gången precis i början på utbildningen då allt bara var stort och nytt. De bästa knepen, aktiviteterna och råden har jag fått från henne, det är så trevligt att hålla kontakten!
Nu vaknar Norah, för tredje gången sen jag började skriva. Så kan det vara ibland. Det är ändå nästan för tyst här hemma, lika bra att gå inte och mysa lite hos henne, ge henne nappen och stoppa om henne. Ta hand om er!
lördag 25 oktober 2014
Stark
Jag är stark.
Ibland får jag höra det. Att jag är stark.
För några dagar sen puttade jag en dams bil från bensintanken till pizzerian. Hennes bil hade stannat och hon ville flytta den så den inte stod i vägen för någon annan medan hon väntade på hjälp. Jag puttade den själv, visserligen bara 10 meter max, men ändå. Jag är ganska stark. Rent fysiskt. Ibland är jag ganska stark i psyket med. Jag kan hantera andras känslor, andras ilska och andras frustration. Norah kan skrika hysteriskt utan att jag blir irriterad. Jag störs inte ofta av andras idioti, jag kan kontrollera mig i de flesta situationer trots nervositet och stor irritation. Jag är ganska stark. Oftast. Men nu vill jag skriva om en situation, en fråga där jag är svag. Eller nej, inte bara svag, utan maktlös, ynklig och nedbruten. En situation, en fråga där jag egentligen behöver hjälp. Men är för feg för att be om det. Jag har funderat länge på att skriva detta blogginlägget, men var kanske rädd att folk skulle läsa det och se på mig annorlunda. Som mindre stark.
Nu bara skriver jag.
Det börjar med en obeskrivlig känsla. Oftast på kvällen, natten. Ibland mitt på dagen. Ibland plötsligt och ibland smygande. Där kommer den. Döden. Tiden. Paniken. Jag blir kall, känner mig illamående, får plötsligt svårt att andas. Jag tänker på de som dött och på hur jag en gång ska dö. Tänker på att vi en dag inte kommer finnas, och på vad som "är" då. Är jag ens någonstans. Känner jag? Möter jag de som jag en gång älskat och som gått bort innan mig? Hur kan jag finnas nu och sen en dag plötsligt inte finnas mer?
Här är jag. Svag och ynklig. Rädd och panikslagen. Ångesten kryper fram, tar över hela min kropp, hela min hjärna och alla känslor bara fylls ut av denna ångest som inte går att bota. Som svaga lilla jag inte har en chans mot. Älskling säger "tänk när vi blir gamla och..." Sen hör jag inte mer av de meningen. Plötsligt drar min hjärna en direkt koppling från mitt älskade "nu" till ett mörkt "inte alls". Jag kan inte längre prata om tid, inte prata om döden på riktigt, jag inser plötsligt att vissa ord är helt förbjudna för mig, i mitt liv. När de dyker upp så svartnar allt. Det kan vara vad som helt som triggar känslan att krypa fram, allt från ordet döden, till sjukdomar, samtal om framtiden, samtal om förr. Allt som har med tid, död och avslut att göra skapar en känsla av hopplöshet som triggar ångesten till max. Jag försöker dölja det, och jag tror jag gör det väl. Säger fraser som "det är ju en naturlig del av livet" eller "hon har i alla fall haft en långt och bra liv". Men egentligen vill jag bara springa. Gråta: Krypa upp i någons famn. Be dem rädda mig. Förut, har jag alltid kunnat bli räddad. Ingen kommer kunna rädda mig nu. Och jag skäms. Jag hör om ebola på nyheterna och skäms så oerhört över mina tankar. För jag vet att jag borde tänka "vad hemskt, vi måste hjälpa dem" men jag tänker bara "Gode gud låt det inte drabba mig och min familj!" Rädslan hindrar mig från att leva som vanligt, hindrar mig från att våga känna, hindrar och förstör samtal och tankar som kunde blivit något helt annat än just rädsla.
Jag har jobbat inom vården. Sett människor sakta tyna bort, eller plötsligt bara försvinna. Jag har jobbat palliativt och jag har stöttat anhöriga. Jag fixade det då en gång. Nu skulle jag nog inte fixa det alls. Och jag säger till barnen på förskolan att alla dör. Att man inte finns mer och att det är okej. Men jag tycker inte alls det är okej. Jag vill finnas. Jag vill att ni alla ska finnas. Jag vill upphäva den största naturlag som finns. Jag vill rädda världen. Jag inser att det är en kamp jag kommer att förlora,
Mitt i allt detta finns någon slags skev tro som kanske blivit mer tydlig sen Norah kom. För jag vill att hon ska växa upp och tro på något. Inte nödvändigtvis det som jag tror på. Men något. Jag tänker jag att den som inte tror är svag, sen inser jag att den tro jag faktiskt har, som oftast känns stark (och som jag kan stå för (om du frågar) men inte blottar om ingen undrar), inte hjälper mig i detta. Jag är lika svag i min dödsångest som jag är stark i min övertygelse om att det finns något större än oss, vad det än må vara.
Jag måste hantera detta. Jag vet inte hur. Kanske är detta inlägget första steget. Jag önskar att jag kunde vara stark och göra som med den gamla damens bil. Putta undan ångesten och denna obeskrivliga rädsla, bara en liten, liten bit. Så den inte står i vägen för allt annat...
Ibland får jag höra det. Att jag är stark.
För några dagar sen puttade jag en dams bil från bensintanken till pizzerian. Hennes bil hade stannat och hon ville flytta den så den inte stod i vägen för någon annan medan hon väntade på hjälp. Jag puttade den själv, visserligen bara 10 meter max, men ändå. Jag är ganska stark. Rent fysiskt. Ibland är jag ganska stark i psyket med. Jag kan hantera andras känslor, andras ilska och andras frustration. Norah kan skrika hysteriskt utan att jag blir irriterad. Jag störs inte ofta av andras idioti, jag kan kontrollera mig i de flesta situationer trots nervositet och stor irritation. Jag är ganska stark. Oftast. Men nu vill jag skriva om en situation, en fråga där jag är svag. Eller nej, inte bara svag, utan maktlös, ynklig och nedbruten. En situation, en fråga där jag egentligen behöver hjälp. Men är för feg för att be om det. Jag har funderat länge på att skriva detta blogginlägget, men var kanske rädd att folk skulle läsa det och se på mig annorlunda. Som mindre stark.
Nu bara skriver jag.
Det börjar med en obeskrivlig känsla. Oftast på kvällen, natten. Ibland mitt på dagen. Ibland plötsligt och ibland smygande. Där kommer den. Döden. Tiden. Paniken. Jag blir kall, känner mig illamående, får plötsligt svårt att andas. Jag tänker på de som dött och på hur jag en gång ska dö. Tänker på att vi en dag inte kommer finnas, och på vad som "är" då. Är jag ens någonstans. Känner jag? Möter jag de som jag en gång älskat och som gått bort innan mig? Hur kan jag finnas nu och sen en dag plötsligt inte finnas mer?
Här är jag. Svag och ynklig. Rädd och panikslagen. Ångesten kryper fram, tar över hela min kropp, hela min hjärna och alla känslor bara fylls ut av denna ångest som inte går att bota. Som svaga lilla jag inte har en chans mot. Älskling säger "tänk när vi blir gamla och..." Sen hör jag inte mer av de meningen. Plötsligt drar min hjärna en direkt koppling från mitt älskade "nu" till ett mörkt "inte alls". Jag kan inte längre prata om tid, inte prata om döden på riktigt, jag inser plötsligt att vissa ord är helt förbjudna för mig, i mitt liv. När de dyker upp så svartnar allt. Det kan vara vad som helt som triggar känslan att krypa fram, allt från ordet döden, till sjukdomar, samtal om framtiden, samtal om förr. Allt som har med tid, död och avslut att göra skapar en känsla av hopplöshet som triggar ångesten till max. Jag försöker dölja det, och jag tror jag gör det väl. Säger fraser som "det är ju en naturlig del av livet" eller "hon har i alla fall haft en långt och bra liv". Men egentligen vill jag bara springa. Gråta: Krypa upp i någons famn. Be dem rädda mig. Förut, har jag alltid kunnat bli räddad. Ingen kommer kunna rädda mig nu. Och jag skäms. Jag hör om ebola på nyheterna och skäms så oerhört över mina tankar. För jag vet att jag borde tänka "vad hemskt, vi måste hjälpa dem" men jag tänker bara "Gode gud låt det inte drabba mig och min familj!" Rädslan hindrar mig från att leva som vanligt, hindrar mig från att våga känna, hindrar och förstör samtal och tankar som kunde blivit något helt annat än just rädsla.
Jag har jobbat inom vården. Sett människor sakta tyna bort, eller plötsligt bara försvinna. Jag har jobbat palliativt och jag har stöttat anhöriga. Jag fixade det då en gång. Nu skulle jag nog inte fixa det alls. Och jag säger till barnen på förskolan att alla dör. Att man inte finns mer och att det är okej. Men jag tycker inte alls det är okej. Jag vill finnas. Jag vill att ni alla ska finnas. Jag vill upphäva den största naturlag som finns. Jag vill rädda världen. Jag inser att det är en kamp jag kommer att förlora,
Mitt i allt detta finns någon slags skev tro som kanske blivit mer tydlig sen Norah kom. För jag vill att hon ska växa upp och tro på något. Inte nödvändigtvis det som jag tror på. Men något. Jag tänker jag att den som inte tror är svag, sen inser jag att den tro jag faktiskt har, som oftast känns stark (och som jag kan stå för (om du frågar) men inte blottar om ingen undrar), inte hjälper mig i detta. Jag är lika svag i min dödsångest som jag är stark i min övertygelse om att det finns något större än oss, vad det än må vara.
Jag måste hantera detta. Jag vet inte hur. Kanske är detta inlägget första steget. Jag önskar att jag kunde vara stark och göra som med den gamla damens bil. Putta undan ångesten och denna obeskrivliga rädsla, bara en liten, liten bit. Så den inte står i vägen för allt annat...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)