Närhet

Nu har det gått några veckor sedan sist. Det rullar på här hemma och tiden går fort.
Ibland är jag trött och ibland orkar jag hur mycket som helst. Vissa dagar är Norah glad dagen igenom och vissa dagar verkar allt vara fel hur mycket man än gosar, byter blöja, matar och tröstar. Det skär så i hjärtat när hon gråter och jag inser att jag är en sån mamma som inte låter henne skrika, nästan inte alls. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag är nära jämt, att hon får känna kroppslig värme och kontakt när hon behöver det.

För jag vill aldrig att hon ska undra över mig. Undra om jag hör henne, om jag kommer att komma till undsättning. Jag vill aldrig att hon ska vara osäker på hur mycket jag bryr mig, på hur mycket jag älskar henne och vill hennes bästa. Jag gör det för henne, men jag inser också att jag gör det för mig själv också. Jag behöver hennes närhet och jag saknar den så fort hon är borta från mig. Jag saknar hennes doft och hennes ljudande, saknar känslan av att vara vi. Tiden går så fort. Snart kommer hon krypa, gå och springa. Snart kommer närheten inte finnas på samma sätt. Snart är det förändrat -inte sämre, men förändrat, och då vill jag minnas just detta. Att jag satt och såg på henne i timmar, när hon sov, drömde, log och vaknade. Minnas när hon höll mina fingrar med sin lilla hand, första gången hon såg på mig sådär på riktigt och jag visste att det var mig hon tittade på. Denna tiden kommer inte igen. Inte med henne, inte på detta sättet.

För ett år sedan gifta jag mig med kvinnan som jag älskar. Då var detta fortfarande en dröm. Vi hade precis fått reda på att försök 3 hade misslyckats och vi försökte glömma för en stund att vi kämpade så hårt för att det skulle bli en liten bebis i vår familj. Nu firade vi vår bröllopsdag med att ha barnvakt och vara ute och äta. Vi läste alla fina hälsningar som gästerna lämnat i den lilla lådan och försökte bara njuta av att vara tillsammans. Men ska vi vara riktigt ärliga så saknade vi henne hela tiden och pratade om henne större delen av tiden. Det slutade med att jag visade Elin alla ställen i Nybro där vi kan leka med Norah sen när hon blir större. Vi kollade in badplatser och körde runt något varv innan vi begav oss tillbaka till mormor och morfar som fått njuta av vår fina tjej en stund.

Så kan det vara... Ibland är vi båda helt slut. Ibland bråkar vi om helt meningslösa saker i ren utmattning, men oftast, oftast så ler vi. Vi håller henne och pussar hennes panna och tänker på viktigare saker än allt det där. Vi tänker på varandra, på vår finaste familj och på hur vi måste njuta av denna tiden, som faktiskt aldrig kommer igen!

Bebismys och vakna nätter

Här sitter vi i sängen. Norah och jag. Eller, jag sitter och Norah ligger och funderar bredvid mig på om hon ska vara nöjd med att bara ligga där eller kanske försöka få lite uppmärksamhet snart. Dagarna rullar på med amning, promenader, blöjbyten och lite sömn här och där. Idag har vi varit och handlat med mamma Elin och sedan hälsat på henne på jobbet när hon började jobba. Väldigt trevligt, men alla aktiviteter tröttar ut otroligt mycket nu för tiden. Troligtvis beror detta på att nätterna bitvis varit väldigt sömnlösa. Frustrationen är stor över att varje natt ser så annorlunda ut, jag vet aldrig hur det ska bli. Härom natten var jag uppe varannan timme hela natten. Hon skulle äta hela tiden, somnade sen vid bröstet och så fort jag la ner henne i vaggan så började hon stöka runt. Så fick jag vyssa och klappa en bra stund. Tillslut kan jag lägga mig, somna till en kort kort stund och sen börjar allt om igen. Det hela går ju bra och jag är stolt över att jag helammar och kan göra det, men är samtidigt bitvis avundsjuk på de som har en flaska att ta till och som kan dela med sin partner och ta varannan natt. I går natt var det dock helt annorlunda. Då var jag uppe tre gånger mellan 22.00 och 7.00 vilket kändes helt fantastiskt!

Igår var vi iväg hos Caroline och träffade lilla Hugo. Jeanette och Fiona var också där samt Sofie och hennes lille pojk som ligger kvar i magen. Vi tycker alla att det är dags för honom att komma ut nu. Vi satt alla fyra och pratade bebisar, förlossning och livet i allmänhet. Är så glad att jag och Norah hittat ett gäng att umgås med så vi kan ventilera lite tankar och vara lite sociala. Verkligen jättetrevligt! Snart ska vi ta en promenad med hunden, börjar få kläm på det hela nu, men i början var det minsann inte lätt. Först ska Norah ha med sig filt, napp, kläder m.m. Sen ska hunden få på sig koppel, medan jag har Norah på armen och alla dessa saker i handen. Dörren ska låsas, vi tar oss nerför trappen, låsa upp till förrådet, två dörrar tills vi når fram till vagnen. Låsa dörrarna igen med vagn, hund och bebis plus alla sakerna. Lägga ner Norah, lägga på filt och se till att hon har det bra och sen är det bara att promenera! Lite struligt, men underbart att komma ut och Norah älskar verkligen sin vagn och att ut och gå=)

Nu är det visst matdags. Bara att hänga på!

Föräldratestad...

Det känns som om vi haft det lite för lätt. Som om allt gått lite för bra. Det är en otäck känsla som göra att man är orolig hela tiden. Jag inser att det är så livet ser ut nu. oron finns som en hök som svävar över mig ständigt. jag oroar mig för helt löjliga och overkliga saker som att jag ska tappa henne eller göra något fel. Fast jag vet att det inte kommer hända. Vi är så noggranna med allt, så försiktiga. Oron finns också över sjukdomar. Små prickar känns i mitt huvud som värsta stora utslagen, varje märkligt ljud får mig att rycka till, ska hon verkligen låta så? Oron finns också över framtiden. Kommer hon vara lycklig, kommer hon hitta sig själv och bli en stark och bra människa? Kommer hon ha vänner? Kommer hon älska oss så som vi älskar henne?

Nu har vi haft vårt första test som föräldrar och det har inte varit roligt. Norah har fått problem med röd rumpa. Det började med lite rodnad, vi smorde med Inytiol och Silon men det blev ingen riktig skillnad. När vi var på bvc sa läkaren bara att det var normalt och att vi skulle testa bepanthen istället. Vi gjorde det också, men utan resultat. Rumpan såg då ändå rätt "okej" ut. Plötsligt över natten bara blossade det till och blev knallrött. Alltså verkligen knallrött!! Huden var som läder och helt knottrig. Hon var så otröstlig och verkade ha rejält ont. Var uppe större delen av natten. Hade henne utan blöja och bytte underlag hela tiden. Hon var så ledsen. Jag grät för att jag inte kunde trösta henne, för att inget hjälpte och för att jag kände mig så dålig som mamma. Men vad skulle vi gjort annorlunda? Ringde bvc och de sa att vi skulle testa kortisonsalva. På apoteket fick jag en salva mot både svamp och med kortison i. Äntligen började det vända men det känns som om det kommer ta lång, långt tid innan det är helt bra. Rumpan är som en stor sårskorpa nu. Den har torkat och blivit mer rosa, hon verkar inte ha ont längre men det ser fortfarande hemskt ut att det krossar hjärtat lite varje gång man ser det.

Man är så känslig och känner sig så liten. För någon utanför kan det verka fjantigt, att man blir så förstörd över en röd rumpa, över lite svamp, men för en mamma är det som om världen går under.

Förutom detta jobbiga har det också varit mycket positivt i livet nu. Mycket besök och mycket trevliga och mysiga stunder här hemma. Vi har fått så mycket fina gåvor av alla som varit här, man blir helt rörd!

Det sömnlösa nätterna är inte så påfrestande som jag trodde och dagarna lunkar på. Jag är så glad och lycklig som har min fina familj. Speciellt under prideveckan då det varit mycket diskussioner om utveckligen i sverige och i andra länder, så känner jag att jag måste blunda och nypa mig i armen. Här är jag. Jag får älska den jag vill, skaffa familj med den jag älskar och ha ett underbart, kaotiskt och fantastiskt liv med den. Det borde vara så självklart överallt, men det är det inte. Var vore jag idag utan fina fru och min underbara dotter? Snart är det fem år sen vi sågs första gången Elin och jag. Den dagen förändrades verkligen allt och mina drömmar började sakta men säkert att bli sanna.

Nu är det snart amningsdags, sen lite sömn innan nästa vakna timme. Jag älskar mitt liv just nu!

Tiden som går

Här är vi nu. Snart är det fyra veckor sen hon kom. För mig har hon funnits för alltid.
Vackra Norah. Vi har en vardag nu, en något stökig och kaotisk vardag, men ändå.
Vi byter blöja och badar, vi sover och tröstar, pussas och kramas, kör vagn och åker bilstol. Allt fungerar fint.
Det är så svårt att fatta att det är hon som varit i magen. Det är hennes små fötter jag puttat på där inne, hennes lilla kropp jag känt röra på sig. Nu är hon snart en månad gammal, hur gick det till?

Tiden går så fort, för fort. Jag får lite panik när jag ser hur hon växer, hur dagarna går. Det gör mig lite rädd. Rädd att jag ska glömma hur det kändes de där första sekunderna, timmarna, dagarna. Rädd att glömma lukten och känslorna. Rädd att hon ska växa upp innan jag hunnit med. Idag packade jag ihop gravidkläderna. Jag kan inte fortsätta bo i dem nu. Jag insåg att jag redan saknar det. Magen, längtan, känslorna och förhoppningarna. Sen ser jag på henne och inser att hon är allt jag någonsin önskade och hoppades på.

Nu finns något annat är förhoppningar och drömmar, nu finns vi. Nu finns kärlek och en annan slags framtid, som jag längtar till mer än någonsin. Längtar till semestrar med barntema, efter julafton med tomte och på tok för mycket klappar. Längtar till hennes fösta tand, hennes fösta seg, hennes fösta ord. Jag inser att hon kommer uppleva massor av saker för första gången, och vi kommer få vara med. Fina fru och jag kommer få se hur hon växer upp till något fantastiskt, vi kommer få vara med och älska henne, länge, länge.

Visst finns oron där också. Ibland drömmer jag att någon skadar henne, att hon råkar illa ut. Ibland går jag upp på natten för att allt är för tyst. Jag kollar om hon andas, smeker hennes lilla huvud och känner hennes värme. Jag oroar nig för varje lilla prick på hennes hud, oroar mig för hur hon sover, för hur hon äter. Jag försöker att bara andas och slappna av men det är svårt.

Jag vet inte om detta inlägg mest blev ord utan röd tråd alls. Egentligen ville jag bara skriva att jag älskar henne, mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. Här är vi nu. Det är snart fyra veckor sen hon kom. För mig har hon funnits för alltid!

Fantastiska, underbara lilla älskling!

Plötsligt var hon bara här. Jag minns inte riktigt hur det gick till längre. Alla resor till Danmark, alla tester alla tårar, förhoppningen efter varje försök. Besvikelsen och så till sist glädjen över att något äntligen hänt. Jag minns knappt att någonting var jobbigt, minns inte hur hopplösheten kändes, minns inte hur ont värkarna gjorde, minns inte hur trött jag var, minns inte att jag någonsin tvivlat på mig, på oss. Jag minns ingenting mer än henne.

Nu är hon här. Som om hon varit här för alltid och ändå är allt så nytt. Hon kom ut, något kletig och skrynklig, med ett litet skrik kom hon ut och allt vara förändrat. Vi slöt oss om varandra. Familjen. Hur lyckades vi med detta? Jag vet att vi gjort något bra, jag ser det i hennes ögon att vi skapat något fantastiskt. Att vi är fantastiska. Har aldrig känt så förut.

Hur beskriver man detta under, hur ska jag förklara för er, för henne hur viktig hon är. Hur hon är unik, fantastisk och älskad. Hur ska hon förstå att vi tror på henne, att hon kan bli det hon vill, vara den hon vill. Hur ska vi någonsin räcka till att älska henne så som hon förtjänar. Vi ska i alla fall göra vårt bästa.

Nu är det matdags. Sånt är mitt liv nu, och det är det bästa livet man kan ha. Mata, sova, byta blöja. Sniffa lite på hennes lilla bebishuvud och pussa på hennes små, små fötter. Se henne somna och höra henne vakna. Börja om på nytt igen. Livet har en ny mening nu och det är hon. Det är vi. Jag och mina älsklingar. Vi må vara en något speciell familj, men vi älskar varandra och jag är så stolt. Stolt över mig själv. Att jag klarade graviditeten och förlossningen så som vi planerat. Naturligt, med rätt kost, med så lite mediciner som möjligt och med styrka och glädje hela vägen. Stolt över fina Elin, som stöttat och funnits för oss hela tiden, som nu är väldens bästa mamma. Hon ser allt, hör varje litet pip som Norah gör, ser till att allt vi behöver finns hos oss och samtidigt kämpar på med jobb och hemmet. Jag är också stolt över Norah som orkat sig igenom hela resan. Från en ensam lite cell i min mage, till världens finaste lilla människa. Hon är stark, hon är envis och hon verkar älska oss så som vi älskar henne. Vi är bäst, just nu är vi oslagbara. Familjen. Ingenting är riktigt jobbigt längre. Jag minns inget som varit svårt, som gjort ont, som sårat oss. jag minns bara henne, att hon kom till oss och allt annat försvann!

Nya tider, tankar och förhoppningar

Det händer saker mycket här hos fruarna Almqvist. Jag har inte hunnit skriva just på denna bloggen eftersom de filosofiska tankarna som brukar platsa här inte riktigt gått att formulera bra i text. Gör ett försök nu.

Det var en höstruskig november dag då tanken på något sätt blev verklighet. Drömmen gick från fantasi till eventuell lycka blandad med en massa oro. Egentligen började det ju naturligtvis tidigare än så. Detta test tog vi ju tre veckor efter att vi varit i Danmark för fjärde gången. Fyra långa och kämpiga resor, med ganska mycket besvär, tårar, hopp och sedan en hemsk besvikelse. Utom denna sista gång då såklart. Lilla du som bor i min mage nu. Dig såg jag redan som ägg via ett ultraljud. Då var det lilla ägget 17mm och redo att resa vidare. vidare till ett liv och en framtid, till ett du.

Från första sekund har vi älskat dig. Redan innan vi visste att du blivit till så fanns det kärlek. Mamma Elin låg och pratade med dig långt innan du blivit mer än några celler stor. Vi längtade så efter dig. Det första veckorna var en mardröm. Jag vägrade att ta ett test, visste inte om jag orkade se ännu ett ensamt streck eller ett "inte gravid" på stickorna. Det var egentligen inte förrän dagen innan testet, då vi besökte Hanna och Amanda som jag faktiskt tänkte att jag ju redan lever som om jag vore gravid. Undviker allt som kan vara farligt, klappar magen och drömmer mig bort. Drömmer om att du ska finnas där och jag inser att det måste vara så, inget annat får vara sant. Jag tar ägglossningstest, två stycken, först. Tänker att om de visar negativt så skiter jag i att ta ett graviditetstest och bara går och begraver mig under täcket. På ägglossningsstrecket växer två streck fram. Kontrollstrecket är starkt, men det andra strecket är starkare. Mycket starkare. Tar ett CB test, väntar i en evighet innan jag ser, smiley, glad smiley. Positivt. Dags för graviditetstestet. Väntar i vad som känns som flera timmar, tillse texten dyker upp och jag skriker, gråter, rusar in till Elin. Jag minns den stunden alltid, alltid, alltid. Dagen då du blev verklighet och inte fantasi.

Sen kom oron och ängslan. Skulle du stanna kvar hos oss? Hela julen tänkte jag bara på dig. Hela nyår också. Ska jag vara ärlig så är det dig jag tänker på mestadels av tiden all min vakna tid.

Hur kan man älska någon så mycket som vi älskar dig? Vi som aldrig riktigt mötts? Trots att jag aldrig sett dig i verkligheten så är du det finaste och dyrbaraste jag har. Nu är jag säker på att du finns. Nu känner jag dig tydligt. Du sparkar på mig med dina små fötter varje kväll, till och med Elin kan höra dig säga "här är jag". Vi lyssnar på Bob Dylan och Norah Jones. Du har dina egna hörlurar. Vi är ute och rider och promenerar. På jobbet är du lugn, men när jag ska sova vaknar du till. Du är ganska stor nu, du kan höra och känna smaker. Du har ett minne redan, kanske minns du mamma Elins röst och längtar efter kvällarna då hon ligger och pratar med dig. Jag tror du älskar oss så som vi älskar dig.

Det händer så mycket här hos fruarna Almqvist. Det största och viktigaste är du. Älskade, fina, vackra lilla du. Stanna där du är tills du är redo, vi väntar med öppna armar och längtar till sommaren då vi får mötas som en familj. Mamma, mamma, barn!

Du och jag!

Här är jag. Fru Malin Almqvist.
Det är som om mitt liv bara växer och växer, även om det fortfarande saknas något, så blir det mer och mer komplett. Det är som om jag blir lite mer hel för varje dag som går. Den vackraste dagen var förra lördagen, då vi lovade varandra att det skulle vara vi. Att vi skulle älska och se varandra och förlåta varandra livet ut. Du och jag. Som det ska vara.

Vill förklara hur det känns. Att bli fri när man levt i ett fängelse, att lära sig älska när man blivit så grundlurad och nedslagen. jag vill förklara, men ord räcker inte riktigt till! Citerar därför mig själv och det jag skrivit i inlägget "Eld (fucked up)". Detta är dagen efter vi möttes, och allting bara var små rosa och fluffiga moln. Vi skulle till Göteborg, vi skulle ta över världen och aldrig mera se tillbaka.

"När vi trasiga ler,
finns inget vackrare än just det.
Därför kanske jag lever idag.
Kanske just därför.
Och sen kommer jag iväg,
och kvällen är evig,
det är kväll ännu här hos mig.
Och det är inte för att den naivt korkade Malin skaffat sig ett nytt tortyrredskap,
det är inte för att jag har lättat,
inte för att jag gråtit.[...]
Det är för att det finns ord som tar längre in,
ord som betyder allt för mig,
som kan få mig att gå genom tusen eldar för att nå fram.
Och folk som säger det till mig,
just dessa få ord,
vet aldrig om vad de gjort,
och att jag lever,
och att mitt hjärta slår.

Naturligtvis kommer det smälla till snart,
du vet det,
jag vet det.
Men jag är okej nu.
Jag har jeans som är lagom,
jag har Håkan,
jag har familjen.
För första gången på så länge har jag skrattat,
känt mig som Malin igen,
hon som kan så mycket,
och sätter upp håret i en slarvig hästsvans,
som dricker te och pratar om Ranvi,
om tvättlinor och revben.
Malin som kan le så där,
för ingenting,
och sen skratta,
åt allt.
[...]

Fast när jag tänker efter...
Jag vill dansa, sjunga Håkan, duscha, borsta håret, äta flingor med för mycket sylt, jag vill leka ute i friheten, där ni andra lever.
Jag orkar liksom inte må dåligt idag,
jag har bättre saker för mig..."


Nu är hon alltså min, hon fick fick mig att känna såhär, en torsdag den 24 augusti 2009. Nu är jag hennes, hon som på så många sätt räddade mig och lärde mig att vara den jag faktiskt verkligen är. Kan inte säga det bättre än så!


Efter helgen i Göteborg fanns det så mycket lycka och så mycket känslor att leva på. Och jag skrev
"Vad mer kan jag säga, som inte redan sagts?
Det finns ingenting kvar.
Jag vet ännu inte vem jag är, men jag vet vem jag skulle vilja vara.
Det finns väl fortfarande hopp och mod,
kanske ingen framtid för någon som mig,
men vad gör det?
Jag sa 25, i bilen på vägen hem
jag var minst och känner att jag kan vänta lite till.
Jag tar en paus och andas in.
Andas in Amalia och fiolspel.
Hon som inte äter upp mig inifrån utan utifrån.
Snälla lämna mig inte,
jag kan inte flyga än."

Nu är det vi. På vårt konstiga och egna sätt har vi ändå lyckats ta oss fram och älska, leva och flyga. Jag älskar dig!