Livet nu

Nu sover hon. Här sitter jag och skriver, dricker kaffe och förundras över hur livet bara blivit ett annat slags liv. Mitt liv. Det där livet som jag så länge velat ha, men inte trodde jag någonsin skulle få. Vi var på bröllop för några veckor sen. På bästisens bröllop, tänka vad vuxna vi är nu, både hon och jag. Ändå känns det som vi är detsamma som alltid. Samma bästisar som ryktade hästar, bakade sandkakor och lekte fängelset. Träffade en "gammal bekant" på bröllopet också. Tänkte tillbaka på den tiden och insåg att det var exakt detta jag drömde om redan då, bara inte med honom. Jag behövde någon som förstår mig, någon med lika många egenheter och ovanor som jag, så att vi tillsammans kunde göra dem till färdigheter och vanor. Jag tycker vi lyckas ganska bra.

Norah blir stor snabbt nu. Hon luktar inte längre bebis, hon vill inte ligga och vaggas i famnen, hon vill stå upp, sitta i sin stol, äta riktig mat och säga riktiga ord (även om det än så länge bara låter aoooo och abuuuu). Hon luktar människa och värme nu, hon ser på mig med en annan blick, som om hon vill visa allt hon kan och imponera på mig. Hon lyckas varje gång. Jag vill så gärna stanna tiden, samtidigt som jag inte kan vänta tills hon visar mig ännu mer av de fantastiska egenskaper och färdigheter hon har. Att vara mamma är verkligen så fantastiskt, skräckinjagande, oroligt, underbart och kärleksfullt. Man möter varje dag med lika mycket nyfikenhet och glädje som man möter den med oro och trötthet.

Snart slutar fina Fru jobbet för ikväll. Sitt nya fantastiska jobb. Hon säger att hon är glad över att gå dit, att hon trivs, det gör mig varm. Jag vill att alla ska känna på samma sätt som jag gör när jag går till mitt jobb (som jag faktiskt saknar en del trots allt), glädje, energi och tacksamhet. Jag har världens bästa jobb, både nu som mamma och om ett år när jag börjar som förskolelärare igen.

På lördag ska vi hälsa på min gamla VFU lärare Norah och jag. Tänk vad mycket jag lärt mig och vad jag vuxit sen jag träffade henne första gången precis i början på utbildningen då allt bara var stort och nytt. De bästa knepen, aktiviteterna och råden har jag fått från henne, det är så trevligt att hålla kontakten!

Nu vaknar Norah, för tredje gången sen jag började skriva. Så kan det vara ibland. Det är ändå nästan för tyst här hemma, lika bra att gå inte och mysa lite hos henne, ge henne nappen och stoppa om henne. Ta hand om er!

Stark

Jag är stark.
Ibland får jag höra det. Att jag är stark.
För några dagar sen puttade jag en dams bil från bensintanken till pizzerian. Hennes bil hade stannat och hon ville flytta den så den inte stod i vägen för någon annan medan hon väntade på hjälp. Jag puttade den själv, visserligen bara 10 meter max, men ändå. Jag är ganska stark. Rent fysiskt. Ibland är jag ganska stark i psyket med. Jag kan hantera andras känslor, andras ilska och andras frustration. Norah kan skrika hysteriskt utan att jag blir irriterad. Jag störs inte ofta av andras idioti, jag kan kontrollera mig i de flesta situationer trots nervositet och stor irritation. Jag är ganska stark. Oftast. Men nu vill jag skriva om en situation, en fråga där jag är svag. Eller nej, inte bara svag, utan maktlös, ynklig och nedbruten. En situation, en fråga där jag egentligen behöver hjälp. Men är för feg för att be om det. Jag har funderat länge på att skriva detta blogginlägget, men var kanske rädd att folk skulle läsa det och se på mig annorlunda. Som mindre stark.

Nu bara skriver jag.

Det börjar med en obeskrivlig känsla. Oftast på kvällen, natten. Ibland mitt på dagen. Ibland plötsligt och ibland smygande. Där kommer den. Döden. Tiden. Paniken. Jag blir kall, känner mig illamående, får plötsligt svårt att andas. Jag tänker på de som dött och på hur jag en gång ska dö. Tänker på att vi en dag inte kommer finnas, och på vad som "är" då. Är jag ens någonstans. Känner jag? Möter jag de som jag en gång älskat och som gått bort innan mig? Hur kan jag finnas nu och sen en dag plötsligt inte finnas mer?
Här är jag. Svag och ynklig. Rädd och panikslagen. Ångesten kryper fram, tar över hela min kropp, hela min hjärna och alla känslor bara fylls ut av denna ångest som inte går att bota. Som svaga lilla jag inte har en chans mot. Älskling säger "tänk när vi blir gamla och..." Sen hör jag inte mer av de meningen. Plötsligt drar min hjärna en direkt koppling från mitt älskade "nu" till ett mörkt "inte alls". Jag kan inte längre prata om tid, inte prata om döden på riktigt, jag inser plötsligt att vissa ord är helt förbjudna för mig, i mitt liv. När de dyker upp så svartnar allt. Det kan vara vad som helt som triggar känslan att krypa fram, allt från ordet döden, till sjukdomar, samtal om framtiden, samtal om förr. Allt som har med tid, död och avslut att göra skapar en känsla av hopplöshet som triggar ångesten till max. Jag försöker dölja det, och jag tror jag gör det väl. Säger fraser som "det är ju en naturlig del av livet" eller "hon har i alla fall haft en långt och bra liv". Men egentligen vill jag bara springa. Gråta: Krypa upp i någons famn. Be dem rädda mig. Förut, har jag alltid kunnat bli räddad. Ingen kommer kunna rädda mig nu. Och jag skäms. Jag hör om ebola på nyheterna och skäms så oerhört över mina tankar. För jag vet att jag borde tänka "vad hemskt, vi måste hjälpa dem" men jag tänker bara "Gode gud låt det inte drabba mig och min familj!" Rädslan hindrar mig från att leva som vanligt, hindrar mig från att våga känna, hindrar och förstör samtal och tankar som kunde blivit något helt annat än just rädsla.

Jag har jobbat inom vården. Sett människor sakta tyna bort, eller plötsligt bara försvinna. Jag har jobbat palliativt och jag har stöttat anhöriga. Jag fixade det då en gång. Nu skulle jag nog inte fixa det alls. Och jag säger till barnen på förskolan att alla dör. Att man inte finns mer och att det är okej. Men jag tycker inte alls det är okej. Jag vill finnas. Jag vill att ni alla ska finnas. Jag vill upphäva den största naturlag som finns. Jag vill rädda världen. Jag inser att det är en kamp jag kommer att förlora,

Mitt i allt detta finns någon slags skev tro som kanske blivit mer tydlig sen Norah kom. För jag vill att hon ska växa upp och tro på något. Inte nödvändigtvis det som jag tror på. Men något. Jag tänker jag att den som inte tror är svag, sen inser jag att den tro jag faktiskt har, som oftast känns stark (och som jag kan stå för (om du frågar) men inte blottar om ingen undrar), inte hjälper mig i detta. Jag är lika svag i min dödsångest som jag är stark i min övertygelse om att det finns något större än oss, vad det än må vara.

Jag måste hantera detta. Jag vet inte hur. Kanske är detta inlägget första steget. Jag önskar att jag kunde vara stark och göra som med den gamla damens bil. Putta undan ångesten och denna obeskrivliga rädsla, bara en liten, liten bit. Så den inte står i vägen för allt annat...

Det som är livet

Det är med blandade känslor allt händer, både hemma och ute på äventyr. På något sätt närmar sig hösten och vintern med skräckblandad förtjusning. Jag kurar bitvis ihop mig med en bok, Norah sovandes bredvid mig. Elin pysslandes med sitt. Det är en lugn och mysig känsla som gör mig varm och lycklig. Men bitvis hugger det liksom till och tankarna snurrar.

Igår var jag i stallet. Jag körde upp den krokiga vägen och trots lite dimma kom jag på mig själv med att leta efter den bruna lilla punkt man brukar se så snart man svängt förbi det första stallet och huset där hemtjänsten alltid svänger in. Insåg ganska snabbt att det inte fanns en brun prick uppe på kullen som när man kommer närmre blir till en fin, lurvig och gosig islandshäst. Nä, han finns inte mer. Efter några tårar tog jag mig samman och körde upp. Hälsade på nya hästen och på Skolli som ju ska bli min partner ute i skogarna nu. Något märkliga känslor infinner sig när man är sådär ledsen och lättad, glad och spänd på samma gång. På hemvägen gråter jag en skvätt till och tänker på Askur, på livet och på allt som ingår i det.

Förra helgen var jag på möhippa. Norah fick umgås med mormor och morfar i Småland en hel del. Hon trivs bra där, jag med. Ibland blir jag nästan tokig när jag tänker på hur fin Norah är och på hur lyckligt lottade vi är som har fått henne. Bitvis när jag går hemma om dagarna är jag som i ett lyckorus över att hon är här, att hon är vår, att hon är frisk och glad och att allt är okej. Bitvis kommer också andra tankar. Jag undrar hur de har det på jobbet. Hur det gått för alla barn som bytt avdelning. Hur det gått med inskolningarna och hur mina fina kollegor har det. Jag tänker på hur livet såg ut innan och på hur det förändrats nu. Jag kan ibland sakna det andra livet. Sakna att sova en hel natt, ha sovmorgon, ge mig ut sådär spontant på stan eller i skogen. Sakna att kunna skita i all för ett tag och bara vara jag, själv. Oftast försvinner tanken snabbt. Vad vore jag nu, utan henne?

Det är detta som är livet. Att hon finns nu, just nu. Att Askur inte längre finns, fast han fanns bara för en vecka sen. Att jag aldrig får träffa honom, eller Marabou, eller ens mormor någonsin mer, i alla fall inte förrän vi möts i någon slags himmel en dag. Men jag kommer möta så många andra att älska (eller inte). Jag kommer förhoppningsvis bära fler barn, möta fler förskolebarn, träffa fler kollegor, vänner och bekanta. Jag kommer förlora fler nära och kära med tiden, och även om det gör mig panikslagen och förtvivlad så förstår jag (någonstans längst in i mitt omedvetna) att det är det som är livet.

Långt, långt fram i tiden, kanske Norah sitter just såhär. Hon kanske har förlorat en kärlek, en vän eller till och med en mamma. Förhoppningsvis har vi då lärt henne så pass mycket att hon också vet. Att det är det nya som föds och det gamla som dör, som är livet.

Guide till adpotionen...

Suck!
Det finns verkligen ingen mall för hur denna adoptionen ska gå till. Det känns som hur många papper man än lämnar in har man ändå missat något. För er som undrar och vill veta så går det alltså till såhär:

Innan barnet är fött kan man påbörja faderskapsutredningen så den blir nerlagt. Till detta behöver du ett intyg från din klinik där det står att du och din partner har gemensamt varit på kliniken vid det datumet barnet blev till och gjort assisterad befruktning. Sedan tar du kontakt med familjerätten som kallar den biologiska mamman på samtal där man får skriva under och berätta att man inte haft samlag med någon man under tiden då barnet kan ha blivit till. Du behöver då ha med dig intyg från kliniken och legitimation.

Efter detta väntar man tills barnet blivit fött. Sedan meddelar man personnummer, vikt och längd, samt namn på barnet om det är bestämt. Efter detta tar det någon vecka, faderskapsutredningen läggs ned i Tingsrätten och detta meddelas dig via familjerätten.

Då är det dags att lämna in nya papper till tingsrätten. Här behöver du blanketten som heter "Tillstånd att antaga adoptivbarn". Den hittar du på socialstyrelsens sida (eller genom att googla). Där ska du och din partner skriva under på att ni vill att denna adoption ska ske samt motivera detta. Motivationen är väl oftast "självklar" men man måste ändå vara väldigt tydlig och skriva ex. Vi är gifta och lever som en familj. Vi vill att vår son/dotter ska ha samma trygghet som andra barn med två vårdnadshavare. Vi delar lika på föräldraskap och uppfostran... Du måste också ha personbevis för den som ska adoptera samt för barnet. Dessa beställer du på skatteverket med e-legitimation eller utan (men då får du hem papper att skriva under, så det tar längre tid). Det finns speciella personbevis för adoptant och adoptivbarn. Du behöver också skriva ett extra papper där vårdnadshavaren (biologiska mamman) uttrycker sitt samtycke för att adoptionen ska ske genom att formulera några enkla rader och skriva under. Ex: Jag NN samtycker till att NN ska få adoptera NN och delta i hennes uppfostran och dela lika med mig i föräldraskapet.

Nu åker ni till tingsrätten. Det hela kostar 900kr och går att betala med kort där. Du lämnar alla papper. Se till att allt är underskrivet. Om du får en person som håller i ert mål redan där så är det bra. Då kan ni kontakta varandra om det uppstår frågor. Senare får just ert mål ett nr så du kan följa det lättare.

Sen hör du av dig till familjerätten igen. Där ska ni nu på samtal för att familjerätten ska ge ett uttalande i socialnämnden som sedan genom tingsrätten beslutar om adoptionen ska genomföras. På familjerätten samtalar ni tillsammans med en handläggare där. Hen pratar också med er var och en för sig. Ibland görs även hembesök och/eller samtal med er familj/vänner/släktingar. Om barnen är äldre så genomförs barnsamtal, men det är ju inte aktuellt här. Vi fick sammanlagt sitta ca 5 timmar uppdelat på två tillfällen. Man får berätta om allt från hur ens uppväxt varit, vad man har för kontakt med föräldrar/syskon och vad man jobbar med till hur man träffades, vad man bråkar om oftast, hur man hanterar konflikter och hur man ser på föräldraskapet. Vissa frågor blir väldigt privata och ganska jobbiga, men allt det man pratar om skrivs inte med i utlåtandet sedan. Handläggaren skriver bara det som är absolut nödvändigt för att socialstyrelsen ska få en korrekt bild av er. Barnet kan med fördel vara med så handläggaren ser er som en familj. Vi tog också med lite foton från vår dotters första tid tillsammans med oss för att ge en känsla av vilka vi är och hur vi har det.

Sen väntar man... antar jag... och hoppas på det bästa...Här är vi nu. Tänk att det ska vara en sån kamp och ta sån tid bara för att vår familj inte ser exakt ut som andras. Ibland känner man sig som de enda samkönade föräldrarna i Sverige, men jag vet ju att det inte är så...

Plötsligt blev det höst

Plötsligt blev det höst och jag ryser lite när jag tänker på allt som hänt senaste året, på vad som hänt denna sommar och på hur annorlunda det var för bara ett år sen. Klockan närmar sig nio på kvällen och jag tar på mig en jacka för att hålla höstvindarna borta. Jag tar på Elvis sitt koppel och packar fickorna med hundgodis och bajspåsar. Så långt är allt precis som förra hösten. Men sen är det något som sker. Jag kliver in med skorna på, in i sovrummet där hon ligger i sin lilla stickade overall och med selen rund sig. Jag stoppar in mig själv i selen och lyfter upp henne. Hon suckar och jag sätter i nappen i hennes mun även om hon redan nästan sover. Här är vi nu.

För ett år sen fanns inte vi. Det är helt sanslöst. För ett år sen hade vi precis fått negativa besked på stickan och kände stor hopplöshet över att det inte blev som vi ville. Jag inbillar mig att det kändes mycket kallare ute då, att mörkret kändes mörkare, att tröttheten kändes tyngre. Jag kommer ihåg att tankarna var röriga och drömmarna vaga. Det är som om det finns två olika verkligheter. En som existerade innan henne och en som existerar nu, när hon är här.

Vi går ut genom dörren. Hund, bebis, jag. Jag finner någon slags ro i att det är vi, och mörkret känns inte längre skrämmande utan bara mysigt. Kylan känns inte kall, snarare sval. Drömmarna är tydliga nu även om tankarna bitvis ännu är röriga.

Härom dagen försvann en pojke i Dalarna. Jag hörde det på radion och hela hjärtat frös till is. Innan jag var förälder var det otäckt och hemskt att höra något sådant, men det kändes ändå så långt borta, det gick inte att föreställa sig hur kärleken till ett barn kändes, och hur en förlust av ett barn kunde kännas. Nu brast jag ut i tårar, jag kramade Norah och kände hur rädd jag plötsligt var för världen. Jag kom på mig själv med att önska att hon kunde förbli såhär liten hela livet så jag alltid kan ha henne precis intill mig i sin sele, hjärta mot hjärta. Pojken i Dalarna var sedan funnen, vid liv och oskadd. Även då föll tårarna och känslan kom tillbaka. Idag är det val. Framtiden skrämmer mig mer än någonsin när reklamblad för diverse rasistiska partier dimper ner i brevlådan och jag inser att det finns idioter därute som tror att det är genom dessa partier vi ska lösa Sveriges jobbproblem, Sveriges skola och omsorg. Dessutom vet jag att dessa partier även är emot mig, emot min familj och det som är vi. Jag hoppas på förändring och på att alla som har makten och kunskapen att driva Sverige åt rätt håll har tagit sitt ansvar att röstat.

Plötsligt blev det höst. Men ingenting är som det en gång var...

En dag försvinner vi alla här ifrån...

Här sitter jag och gråter. Nu fick jag det sms som jag bävat för i flera veckors tid. Fina Askur ska få avsluta sitt liv, nu händer det snart, när som helst. Det skulle ju inte vara såhär. Jag skulle ju åka till stallet med Norah och Elvis. Askur skulle ju ha många år kvar, så att Norah kunde lära sig sitta och rida på honom när hon blev stadig nog. Vi skulle ta promenader med häst och barnvagn. Jag skulle få upp min balans och mina muskler igen efter förlossningen, rida ut i skogen och njuta av hästlukt och solsken. Det är bara drömmar nu och snart är även de borta.

Fina Askur. Ett hästliv ska inte bestå av eviga hältor, smärta och begränsningar. Du ska ha det bättre än så. Jag gråter för att du snart är borta, för att jag kommer sakna dig, din lukt, dina rörelser och din tålmodighet när jag pratar om allt mellan himmel och jord. Jag älskar dig!

Norah sover nu, tur att hon inte vet och inte behöver uppleva hur det är att förlora någon än. Detta får mig ändå att tänka på sanningen, på det som vi alla vet. Att en dag försvinner vi alla här ifrån...

Närhet

Nu har det gått några veckor sedan sist. Det rullar på här hemma och tiden går fort.
Ibland är jag trött och ibland orkar jag hur mycket som helst. Vissa dagar är Norah glad dagen igenom och vissa dagar verkar allt vara fel hur mycket man än gosar, byter blöja, matar och tröstar. Det skär så i hjärtat när hon gråter och jag inser att jag är en sån mamma som inte låter henne skrika, nästan inte alls. Men jag är stolt över det. Stolt över att jag är nära jämt, att hon får känna kroppslig värme och kontakt när hon behöver det.

För jag vill aldrig att hon ska undra över mig. Undra om jag hör henne, om jag kommer att komma till undsättning. Jag vill aldrig att hon ska vara osäker på hur mycket jag bryr mig, på hur mycket jag älskar henne och vill hennes bästa. Jag gör det för henne, men jag inser också att jag gör det för mig själv också. Jag behöver hennes närhet och jag saknar den så fort hon är borta från mig. Jag saknar hennes doft och hennes ljudande, saknar känslan av att vara vi. Tiden går så fort. Snart kommer hon krypa, gå och springa. Snart kommer närheten inte finnas på samma sätt. Snart är det förändrat -inte sämre, men förändrat, och då vill jag minnas just detta. Att jag satt och såg på henne i timmar, när hon sov, drömde, log och vaknade. Minnas när hon höll mina fingrar med sin lilla hand, första gången hon såg på mig sådär på riktigt och jag visste att det var mig hon tittade på. Denna tiden kommer inte igen. Inte med henne, inte på detta sättet.

För ett år sedan gifta jag mig med kvinnan som jag älskar. Då var detta fortfarande en dröm. Vi hade precis fått reda på att försök 3 hade misslyckats och vi försökte glömma för en stund att vi kämpade så hårt för att det skulle bli en liten bebis i vår familj. Nu firade vi vår bröllopsdag med att ha barnvakt och vara ute och äta. Vi läste alla fina hälsningar som gästerna lämnat i den lilla lådan och försökte bara njuta av att vara tillsammans. Men ska vi vara riktigt ärliga så saknade vi henne hela tiden och pratade om henne större delen av tiden. Det slutade med att jag visade Elin alla ställen i Nybro där vi kan leka med Norah sen när hon blir större. Vi kollade in badplatser och körde runt något varv innan vi begav oss tillbaka till mormor och morfar som fått njuta av vår fina tjej en stund.

Så kan det vara... Ibland är vi båda helt slut. Ibland bråkar vi om helt meningslösa saker i ren utmattning, men oftast, oftast så ler vi. Vi håller henne och pussar hennes panna och tänker på viktigare saker än allt det där. Vi tänker på varandra, på vår finaste familj och på hur vi måste njuta av denna tiden, som faktiskt aldrig kommer igen!